Visst vore det fantastiskt om det kunde vara så? Men så ser dessvärre inte verkligheten ut. Det finns barn och ungdomar som inte alls har den trygghet som de behöver, som på tok för tidigt är på väg åt fel håll i livet. Så ska det inte behöva vara, dessa barn och unga förtjänar hjälp och stöd så att denna skadliga utveckling bryts så tidigt som möjligt.
När barn och unga är på väg in i missbruk, kriminalitet eller annat socialt nedbrytande beteende finns idag flera verktyg som socialtjänsten kan använda för att erbjuda stöd och hjälp. Många av dessa insatser bygger dock på att ungdomen i fråga, eller vårdnadshavare, ger sitt samtycke till insatsen. Hur effektiva just dessa insatser än må vara så gör de föga nytta om samtycke saknas, då kan inte insatserna sättas in.
Ungdomen befinner sig alltså i en skadlig situation men det är ofta först när situationen blir mer allvarlig som socialtjänsten vidare kan agera då det blir aktuellt för ett tvångsomhändertagande. Men innan det går så långt är det viktigt att alla möjligheter för stöd och hjälp prövas och sätts in. Därför bör det så kallade ”mellantvånget” nyttjas i betydligt större utsträckning än vad som görs idag.
Mellantvånget, eller 22 § LVU som det handlar om, gör det möjligt att under tiden mellan frivilliga insatser och tvingande insatser sätta in förebyggande insatser. På så sätt kan hjälp och stöd men också krav sättas in i ett tidigt skede innan situationen har eskalerat och blivit så pass allvarlig att tvingande insatser blir aktuellt.
Det ligger i kommunens skyldighet att pröva alla tänkbara sätt att försöka minska barn och ungas utsatthet och därför anser jag det nödvändigt att utmana och använda mellantvånget i betydligt högre utsträckning. Det ger socialtjänsten större möjligheter att agera.
Att hamna snett i livet i unga år ska inte behöva innebära en hopplös framtid, låt oss utmana lagens alla möjligheter så att hjälp, stöd och krav sätts in så tidigt som möjligt.
Annika Krutzén (M), kommunalråd, ordförande i social- och omsorgsnämnden