Läste i Corren 7/5 att det nu ska bli utspring för studenterna i Linköping. Jag förstår att alla ungdomar jublar men hur tänker de som bestämmer?
Jag hör till gruppen känsliga och sitter tillsammans med min familj i strikt karantän sen rätt lång tid tillbaka, vi är beordrade att hålla oss ifrån umgänge, inte röra oss i länet eller landet, inte besöka affärer med mera. Då beslutas det att det ska vara okej att samlas klassvis och springa ut till väntande släkt och vänner.
Detta tycker jag känns fullständigt absurt. Vill vi ha ett slut på det här eländet så snart som möjligt? Vi är ju tyvärr inte alla lika odödliga som många ungdomar verkar tro att de är.
Detta försätter även min egen tonåring i ett stort dilemma. Ska han delta så kommer ingen att kunna vara där för att ta emot honom när han kommer utspringande då vi alla tillhör riskgrupper. Han kommer att än en gång av hänsyn till nära och kära tvingas ta ett eget beslut att avstå sin student när myndigheterna inte vill inse allvaret.
Jag håller fullständigt med insändaren i Corren samma dag. Studenten är en gång i livet men det finns så mycket annat som faktiskt måste få anses viktigare.
Hopplös karantän