Det tydliggör att det behövs en differentiering utifrån olika åldrar och en planering för de närmsta månaderna, så att människor har någonting att förhålla sig till i denna osäkra situation. Socialstyrelsen och Folkhälsomyndigheten har framförallt fokuserat på att stoppa själva smittspridningen utan att ta i beaktande vad det innebär för en människa över 70 år att få sin frihet beskuren och möjligheten till social samvaro med sina anhöriga förhindrad.
Att stoppa smittspridningen är naturligtvis oerhört angeläget men det etiska perspektivet och människans värde måste alltid hållas aktuellt även för människor som har passerat 70 år. Det är både ett avhumaniserande och ensidigt förhållningssätt att få sin frihet beskuren och placeras i ett åldersfack.
Ständigt upprepas att ”vi ska skydda de äldre och sårbara.” Inom äldreomsorgen infördes tidigt besöksförbud för de anhöriga – de äldre skulle isoleras och skyddas, motiveringen var att stoppa smittspridningen, men nog finns det hos de anhöriga en stor medvetenhet och omsorg om sina äldre så att de skulle vara angelägna att följa de hygieniska restriktionerna. Åtminstone kunde en närmast anhörig få besöka sin äldre släkting kontinuerligt (en policy som Tyskland har anammat).
Däremot är äldrevården organiserad så att de äldre måste möta ett stort antal vård- och omsorgspersonal varje dag vilket också bidragit till att många har smittats och drabbats av sjukdom och död. De anhöriga har stängts ute, men smittan har ändå drabbat många äldre utan att de har någon möjlighet undvika smittspridning.
Det är inte etiskt försvarbart att under sina sista år i livet inte få möjlighet att träffa sina nära och kära, det urvattnar både livskänslan och livskvaliteten. Istället behövs en helhetssyn där vi inte bara skyddar de äldre från smittan utan också värnar en människosyn där de äldre behandlas på lika villkor och möts med respekt och integritet så att den personliga friheten inte minimeras trots den allvarliga pandemi vi befinner oss i.
Kerstin 70 +