För nästan exakt 30 år skulle jag och min flickvän ta bussen till Linköping för att fira en kamrat som fyllde 25. Vi stod vid busshållplatsen när en yngre kille började bete sig illa mot min tjej. En av mina vänner ser detta och kommer fram och vi ber honom hålla sig undan från henne. Killen backar undan en stund, men plötsligt smäller det.
Min kompis får en spark i ansiktet så tänderna flyger. Jag belönas med en spark i bröstet, och en i bakhuvudet. Till slut griper slagskämpens kompisar in och får undan honom.
Vi bestämmer oss för att ändå ta oss till Linköping, om inte annat för att söka vård på akuten. Detsamma gör Karate Kid (killen) med följe.
På den här tiden ägde jag ingen mobiltelefon, så busschauffören hjälpte oss att kontakta polisen. Precis när vi kommer in till Linköping blir bussen stoppad av polisen, de kliver ombord och vi får peka ut vem som angripit oss.
Så småningom blir det rättegång. Efter ett par timmar av process, bland annat ett sjukt förnedrande förhör av Karate Kids advokat, är saken över.
Resultatet av detta: Min kompis får ersättning för kostnader för tandläkare och förlorad arbetsinkomst. Jag får för förlorad arbetsinkomst. Cirka 180 kronor om jag inte missminner mig.
Skadestånd för att vi legat nerslagna i regnpölarna inför en cirka 20-hövdad publik, bara för att vi försökt freda en tjej, var det inte tal om – den tanken slog vårt rättsbiträde ur våra huvuden redan innan rättegången.
Karate Kid döms till villkorlig dom och någon bot. Pojkstackarn hade ju, säkert utan egen förskyllan, blivit av med jobbet samma dag, så straffet blev väl därefter.
I dag räcker det med att någon stackars stressad läkare skriver fel pronomen i en patientjournal, så vips yrkas stora skadestånd.
Jag vet inte om man ska skratta eller gråta för vårt samhälle.