Jag är inne på mitt 19:de år som ambulanssjuksköterska. Jag har sett en ledsam utveckling som samhället blundar för.

Jag ser sjuka människor bli hemskickade för att de inte får plats. Jag hämtar dem ofta några dagar senare i ett förvärrat tillstånd. Våra duktiga läkare är bakbundna. Plötsligt prioriterar vi som på en masskadeplats. Den mest sjuka får läggas in, resten skickas hem och så skjuter vi på problemet och hoppas innerligt att det ska gå bra.

Jag kan också sätta diagnosen ensamhet/inte sedd på så många människor. Barn, unga som gamla. Jag ser social misär hos barn där samhället har missat deras föräldrar från tidig start i livet eller från ungdomsåren.

Jag ser gamla som sitter eller ligger ensamma i sin lägenhet där den enda sociala kontakten är hemtjänsten som hinner stanna några minuter, om de nu har råd med hemtjänst.

Jag ser de som vill in på ett ålderdomshem, men som inte får plats eller inte är tillräckligt sjuka.

Från och med dag ett i mitt yrke har jag hört regionen kräva besparingar, detta gäller även kommunerna. Där tänker jag på socialarbetarna som också har en budget att förhålla sig till. Dessa tappra medarbetare får också prioritera, vem har det sämst.

Hur tänker vi nu?

De sanna hjältarna genom världens historia har varit och är de som inte tänker på makt utan de som tänker på och lyssnar på folket. De har särskilt lyft de grupper som är mest utsatta för att de har minst möjlighet att bli hörda.

Plötsligt har det hänt stora under och tro mig, det finns så mycket vi kan göra, det är inte för sent!

Jag tappar all respekt när jag hör alla debatter där man lägger allt fokus på att kasta skit på varandra som partiledare och lyfta sig själv till skyarna. Jag tänker på hur mycket förberedelsetid det måste ha tagit. Tid man i stället kunde ha lagt på att vilja bli en sann historisk hjälte. Det kommer dessutom kosta samhället mindre i slutänden.

Jag hoppas också den dagen kommer då tv börjar sända galor där vi samlar in pengar till forskning och arbete i psykisk ohälsa. Tänk om alla visste hur läget är och vaknade till och insåg att det krävs inte jättemycket för att se och hjälpa en medmänniska.

Jag har hopp, men väntar bara på hjälten som sitter på makten att dra igång något stort!