Det är en märkvärdig tid vi lever i. Det normala på våra breddgrader är ju att vintern brukar infinna sig i mitten på november. Därför börjar vi som levt mer än ett halvsekel att förbereda oss för att regnet kommer att ersättas av snöfall när temperaturen går under noll. Men numera så kallar massmedia allt som inte är solsken, vindstilla och 25 grader varmt för extremväder.
Därför kan man i dag lyssna till radions malande om att nu råder extremväder varför vi helst bör hålla oss inomhus. Man rapporterar om trafikkaos med bussar och bilar liggandes i dikena. Tågen går sporadiskt och förskolor håller stängt. Meteorologerna intervjuas vid varje nyhetssändning om vi inte nu ser början på slutet av vår civilisation.
Som uppvuxen i mellannorrland tittar jag ut och undrar om mitt hus i Linköping är undantaget från vädergudarnas hämnd, för jag kan bara se att det är vindstilla och att några snöflingor sakta dalar ner och har på två dagar bildat ett 3 centimeter snötäcke. När vi nu även får ta del av hur det sargade folket i Ukraina får uthärda verkligt kaos undrar man om vi i Sverige skulle klara ens en mindre kris i form av bortfall av el någon dag eller att kollektivtrafiken står stilla några dagar.
Är det inte dags att vi vänjer oss vid att vi har fyra årstider och att det hittills inte varit speciellt extremt om än att medeltemperaturen stigit 1,5 grader sedan förra sekelskiftet och då vi äntligen kunde se att den lilla istiden verkade vara slut och med detta de nödår med missväxt, svält och umbäranden svenskarna genomlevt under några århundraden. Den nya myndigheten för civil beredskap har en del att göra framöver för att se till att samhället klarar normalt väder.