Min mor hjälpte många under sina år som sjuksköterska på ett större sjukhus i Östergötland att på ett barmhärtigt sätt vårda och stötta behövande patienter att fortsätta sin resa till Nangijala som alla borde ha rätt till. 

Att hamna på sjukhus eller ett ålderdomshem på grund av sina krämpor som åldring förr i tiden betydde att man fick hjälp och vård. Och om det gick mot fel håll, ett värdigt avslut i sällskap med sina närmast anhöriga.

Efter många år i vårdyrket blev det min mors tur att avnjuta pensionen och ett behagligt liv. Ödet ville annorlunda och min mor fick afasi och problem med balansen. Efter diverse fall och lårbensbrott hamnade hon på ett vårdboende eftersom min far inte orkade med att sköta mor längre. 

I min villfarelse trodde jag att min mor var i ett trygghetssystem som byggts upp i ett Sverige som andra länder tittade avundsjukt på. När jag nu blickar tillbaka på ett vinstdrivande maskineri uppbyggt på kvartalsrapporter, vinstmarginaler, låga omkostnader och utdelning på aktier, påminner åldringsvården mer om skövlingen av Amazonas regnskog. Allt handlar om pengar.

Jag och min far hade tur som tack vare personal på denna inrättning, som gjorde mer än vad tjänsten tillät, såg till att mor fick möta sitt Nangijala i sällskap av sina nära och kära efter 2 år av kvartalsrapporter, vinstmarginaler, och låga omkostnader, vilket beskriver dagens åldringsvård. Hur mor såg ut passar inte i detta forum.