Svar på "För oss med diabetes finns inga röda dagar" (28/12):

Jag läste insändaren om att patienter med diabetes inte upplever några röda dagar. Jag tolkar det som att dessa människor inte kan fira röda dagar på samma sätt som de övriga människorna i samhället. Jag håller med om mycket av det som insändaren skriver, men jag vill även inkludera andra grupperingar av människor som av olika anledningar finner sig i någon form av utanförskap i samhället som till exempel de som lider av andra kroniska sjukdomar.

Det är många som inte mår bra i dag. Inte alla av dessa människor kommer ens i kontakt med vården. Ändå behöver många psykosocialt stöd från samhället, men det verkar inte vara så högt prioriterat i dagens samhälle. Vi är många fler som försöker lägga livspusslet och har svårigheter och upplever också att vi möter brist på förståelse, eller motstånd, från vårdens sida. Jag påminns om repliken “Det är synd om människorna” i "Ett drömspel" av Strindberg. 

Att psykisk ohälsa bland unga ökar uppmärksammas. Barn- och ungdomspsykiatri är inte så högt prioriterat. Det är svårt att ens komma i kontakt med sjukvården, så många får inte tillgång till de förebyggande insatser som de skulle behöva för att må bättre. Patienter med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar verkar komma i skymundan. Och i stället läggs ansvaret på ideella insatser. 

De äldre som är i behov av stöd och insatser blir inte prioriterade och följaktligen får de inte det stöd och vård som de skulle behöva för att må bättre. Det påverkar deras anhöriga och så vidare.

Vi människor är sociala och vi mår bäst av att känna att vi är en del av ett sammanhang även under röda dagar. Här spelar sjukvården, och politiska reformer, en viktig roll. De flesta skulle må bättre om de blev bemötta med förståelse och inte med avståndstagande eller skuldbeläggande. 

En individ är aldrig bara sin sjukdom men alla har olika förutsättningar. Om sjukvården i stället utgår ifrån individens förutsättningar och hur denna kan må bättre, skulle sjukvården kanske kunna tillhandahålla bättre lämpat psykosocialt stöd. I sin tur skulle dessa människor kunna bidra mer till samhället. Så om vi ser till allmän folkhälsa och mående kanske vi kan få oss en tankeställare? Om sjukvården stödjer individen och bidrar till den enskildes välmående, då kan individen i sin tur stödja andra i sin omgivning och så vidare. Idealet vore om konsekvensen av detta blev ökad samhörighet och följaktligen skulle kanske en ökad känsla av trygghet infinna sig. En “win-win” situation.