Glädjande är att media speglar och synliggör nedmonteringen sedan årtionden av äldrevården.
Bristerna måste leda till ökade vårdinsatser med förtätning av olika personalkategorier som kan tillgodose insatser i vårdens centrum och ge förutsättning av ökad vårdkvalité.
Äldrevården i pandemi och normaltid kan inte idag tillgodose total omvårdnad med nuvarande uppbyggnad och synsätt. Ensamheten är tydliga exempel. Övergivenhet som tvångsåtgärd i tid av covid och ensamhet i normaltid är en smärtsam sanning som inte får tystas ned.
Seniorprofessor Yngve Gustavsson Umeå med 35 års erfarenhet från den här vårdsektorn uttalar i läkartidningen (18/5 2020) olika oroande brister värda att ta del av så allas vår röst kan medverka och göra en insats.
Fokus för min del är den mentala och själsliga omvården som är så beklämmande.
Att vara gammal är att befinna sig i den delen av livet där innebörden är att det inre landskapet förändras. Tankarna om ändlighet går inte att motarbeta och livet går inte att backa.
Den dolda dörren anas tydligare och vår livsresa har både en yttre och inre resa att förvalta på ett annat sätt än tidigare. Realiteten är att tiden inte kan backas tillbaka, den är inte elastisk längre.
Behoven finns uppenbart av en kurativ riktad funktion ämnat till att ge utrymme för det förtroliga samtalet. Att ha en person som muntligt närvarar, deltar och stannar upp för att ta emot vår själs testamente och medverka till att förutsättningar i samtalet blir en reflektion i dom innersta tankarna.
Vården har en stor och viktig uppgift att medverka och stödja summeringen av livet och möjliggöra att förbereda sig för en så god död som möjligt. Befintlig personal och anhöriga är viktiga men inte tillräckliga.
Är detta för mycket begärt? En miljö som värnar om denna typ av samtal är en skatt med stort värde för atmosfären i vården som tillåtande av livsfrågor.
Inte kan man väl tro att allmänmänskliga behov avtar med årsringarna! Tro att vår mänsklighet ändras med tiden? Förtroliga samtal vänner emellan fungerar inte längre spontant på grund av åtskillnad.
Alla samtal behöver inte vara av sorglig art, utan ett lyssnande öra på fragment från en minnesbank är säkerligen en stor och värdefull stund.
Min skrivelse är ett uttryck och en uppmaning till oss alla och ett extra upprop för den som läser seniorprofessor Yngves uppmaning som ett tydligt utrop till morgondagens förhandlare i äldrefrågor.
Högst angeläget för oss alla, tids nog. En dag är vi i framtiden.