Synskadades riksförbund Östergötland hade en insändare publicerad den 5:e juli i Corren, ”Regionens riktlinjer rimmar inte med en jämlik kollektivtrafik”.

En kommentar på insändaren löd ”Är det någon som hindrar er från att resa med vanliga resealternativ, buss/pendel o.s.v.”

Vi vill ge en förklaring på varför detta är omöjligt.

Den främsta orsaken handlar om orienteringssvårigheter. Tänk dig att du inte ser något alls. Du har enbart din vita käpp för att orientera dig i din omgivning. 

Käppen når ungefär en meter framåt och en halv meter åt varje sida om där du står. Det är den ytan som är välkänd för dig. Meter för meter måste du sedan känna dig fram för att veta var du ska ta vägen.

Givetvis går det att orienteringsträna i stadsmiljön. Då går du en väg gång på gång, sätter upp orienteringspunkter längs sträckan, tills du känner dig säker på att gå den på egen hand. Det kan vara trottoarkanter, rabatter, husfasader, trafikljus eller en fläkt på ett hus. Helt enkelt något att utgå från, eftersom att du inte ser din omgivning.

Det här kräver väldigt mycket tid och energi. Du som läser det här förstår nog att det är en omöjlighet att lära sig att hitta till varje busshållplats och framförallt, att hitta dit du ska när du går av bussen.

Vi tar ett exempel. Först och främst ska du hitta till din närmsta busshållplats från ditt hem. Den sträckan har du övat in, men du måste ändå gå på helspänn. Det kan ju finnas något i din väg som inte brukar vara där, ett vägarbete eller en elsparkcykel.

På busshållplatsen vet du inte vilken buss det är som kommer. Varje gång det rullar in en buss på hållplatsen måste du fråga vilken buss det är.

När rätt buss kommer måste du hitta en ledig plats att sitta på. Det har hänt många gånger att du råkat sätta dig i knät på andra resenärer. Nu går det dock bra. Bussen kör iväg och du blir helt beroende av att hållplatsutropen fungerar. Utan de har du ingen aning om när du ska gå av.

Sådan tur är fungera utropen idag. ”Nästa Linköpings resecentrum”. Du gör dig redo för att gå av bussen, men du har ingen aning om var bussen stannar. Är det på A, B, C eller D?

Du känner dig osäker på hur du ska gå för att komma till tågspåren, men du trevar dig fram, meter för meter. Det är mycket folk, barnvagnar, väskor, stolpar och papperskorgar som du kan gå in i eller snubbla på. 

Plötsligt försvinner marken under käppen. Det är tågspåret. Bussen hade tydligen stannat på B istället för C, som du trodde. Därför kom tågspåren mycket tidigare än du trodde.

Med hjärtat i halsgropen tvärstannar du. Det var nära ögat.

”Östgötapendeln mot Mantorp, Mjölby, Motala, inkommer strax till spår 1”.

Tåget kommer och det blir samma visa igen. Du måste hitta en plats att sitta på. Det gör du till slut. Du lutar dig tillbaka i sätet, men du oroar dig samtidigt för hur du ska gå när du kommer fram till Motala. Där har du bara gått ett par gånger tidigare. 

Det här exemplet bygger på att du är resvan och har tränat på den här sträckan många gånger. Trots det finns det många aspekter som bidrar till osäkerhet och otrygghet. Risken är att vägen du brukar gå till busshållplatsen är avspärrad, att du kliver på fel buss, att hållplatsutropen inte fungerar, att du krockar med människor, ramlar ner på tågspåren, inte hittar till rätt spår eller går vilse.

Allt det här kräver oerhört mycket energi. Du orkar inte göra mycket mer än att resa under en hel dag, sedan är din energi slut.

Dessutom är det en omöjlighet att lära sig hitta till och från alla hållplatser och till alla adresser från varje tänkbar hållplats. Det går helt enkelt inte.

Därför är färdtjänst en nödvändighet för att personer med synnedsättning ska kunna ta sig runt i regionen på ett likvärdigt sätt som fullt seende personer.