Läkare och övrig personal var alla vänliga och gjorde sitt bästa, även om jag önskat mer av mitt akuta besök. Diverse prover och kontroller skedde i ett rum med tre patienter, med ett draperi emellan varje patient.
Var finns den personliga integriteten som det pratas om i alla sammanhang?
Jag hade ”vägg i vägg” en patient som på ett mycket utlämnande sätt, för öppen ridå fick berätta om sina intima problem. Patienten var väl medveten om att vi två andra låg där och ”tjuvlyssnade”
Efter två timmar hänvisades jag till ett inre väntrum eftersom någon annan behövde min plats. Där satt vi ett antal, till synes inte så välmående, patienter och väntade på hjälp från läkare och sköterskor. Allt skedde inför öppen ridå, diskussion om medicinering och även fördelning av medicin på plats.
Det skedde även ett öppet samtal mellan två läkare. Läkarna diskuterade ett patientärende som ”hade gått fel, det här var inte bra”, som de själva sa. Ska inte sådana diskussioner ske avskilt? Jag upplevde det hela som fruktansvärt, jag kunde helt enkelt inte undgå deras samtal.
I korridoren for vaktbolagens väktare fram och tillbaka på sparkcykel och gående.
En äldre dam låg hjälplös på en brits i korridoren, där hon fick information om hur hon skulle ta sin medicin när hon kom hem. Jag led med henne, blev den medicineringen rätt på hemmaplan var det väl ett under.
Efter besked om hemgång för min del gick jag genom slussarna vid utgången. Jag visste att jag hade en bil, som fanns där ute någonstans i mörkret, som stod och väntade på mig.
Utanför akuten var det en upprörd stämning milt sagt, med glåpord och sparkar och ett jäkla liv. Jag hade ingen chans att komma in igen på akuten! Ingången var blockerad och jag vågade helt enkelt inte gå fram till entrén.
Ska vi behöva ha det så här? Man är inte ens trygg när man går ut från akuten. Tycker det här är för jävligt! Ursäkta mitt språk, men det är vad jag känner helt enkelt. Det blev en ”rundslinga” för att komma fram till bilen. Det var så skönt att komma från platsen.
All heder till sjukvårdspersonal som lever med detta på deras arbetsplats och väktare som försöker skydda personalen. Men var är polisen? Jo, de var nog vid Linköpings arena, allihop eller?
Vart är vi på väg?
Svar:
Det enkla svaret på frågan om man ska kunna känna sig trygg när man lämnar akutmottagningen är självfallet – ja. Det mer korrekta svaret är att det uppenbarligen inte var så vid det här tillfället och det är något jag djupt beklagar. Arbetet med hur säkerheten och tryggheten för patienter och personal på akutmottagningen och hela sjukhuset i sin helhet ska säkras har lyfts upp på agendan. Det arbetas intensivt med frågan och den yttre miljön på sjukhuset i samband med pågående våldsamheter är prioriterad. Så min och vår förhoppning är att ingen ska behöva uppleva det du kom att göra efter besöket på akutmottagningen.
Vad gäller den av dig upplevda bristande integriteten och sekretessen på akutmottagningen så är det något vi har fått till oss av patienter alltsedan de nya lokalerna togs i bruk. Vi har gjort och fortsätter att korrigera såväl lokaler som arbetssätt för att komma tillrätta med detta. Det måste ske med fortsatt bibehållen patientsäkerhet och möjlighet till överblick för den personal tar hand om de patienter som har sökt till akutmottagningen och som är i behov av vår hjälp. Det är en balansgång som i delar går emot varandra – där det öppna landskapet skapar en god överblick och möjlighet att se de patienter som är hos oss, men där det riskerar att ske på bekostnad av det du lyfter avseende integritet. Av det du skriver så förstår jag att vi i det här fallet inte lyckats med detta på ett tillfredsställande sätt vilket jag beklagar.
Erik Müssener, chef för akutmottagningen, Universitetssjukhuset i Linköping