I slutet av januari larmades flera polispatruller och ambulanser till ännu ett våldsfall mellan två elever, den här gången på Tornhagsskolan i Gottfridsberg. Polisens presstalesperson Martina Gradian sade i en intervju med Corren att “eleven som blev skadad ska ha blivit slagen och [blött], men det blev ingen brottsrubricering, [utan] ett ärende för vårdnadshavare och socialtjänsten.”
Senare i intervjun kommenterar rektor Catrine Månsson att skolan agerade snabbt utifrån sin handlingsplan, där elevhälsoteamet spelade en viktig roll. Fokus låg på att återställa tryggheten på skolan genom att ge stort utrymme för en öppen dialog om våldet för både barnen och deras vårdnadshavare.
Var går dina tankar när du läser detta?
Själv tänker jag på brottsrubriceringen den 4:e februari, på Campus Risbergska i Örebro. Alla läste vi om hur Rickard Andersson avlossade 70 skott och tog ett tiotal liv, inklusive gärningsmannen själv.
Vissa kanske även tog del av de nya uppgifter om att Andersson varken klarade jobb eller skola, eller att hans elevhälsojournal visade två NPF-diagnoser. Det här var förstås inte en person som mådde särskilt bra.
Örebro-dådet följdes av ett kraftfullt förslag från regeringen och SD: att ge grundskolor och gymnasier laglig möjlighet att söka igenom väskor för att förhindra skolskjutningar. Det handlar om ett helt nytt säkerhetskapitel i skollagen, säger utbildningsministern Johan Pehrson (L).
Jag tvivlar på att militära åtgärder är rätt väg. Däremot delar jag uppfattningen som socialminister Jakob Forssmed (KD) för fram, nämligen att vi behöver en prioriterad satsning på elevhälsa.
– Barn behöver fångas upp och få stöd. Alltför många missas i dag, säger Forssmed, som betonar vikten av tidiga insatser.
Min poäng är följande: Jag vill framföra ett argument för att elevhälsan är skolans viktigaste organisation just nu. Det är just elevhälsan som de underliggande problemen på skolor som Tornhagsskolan innan de hinner trappa upp till en Huddinge-skjutning eller, i värsta fall, en Örebro-massaker. Det är just elevhälsan som ställer den ofta bortglömda frågan: ”Hur mår våra barn egentligen?” Och det är just vår elevhälsa som spelar den avgörande rollen för att förhindra att skolskjutningar förknippas med Linköping.
Läsaren hänvisas även till Dave Cullens bok Columbine (2009), som visar hur psykisk ohälsa, social isolering och andra faktorer kan samverka och leda till den typ av våld som nu sveper över Sverige och kryper in i Linköpings skolor.
Jag uppmanar våra politiker till större insatser inom elevhälsan. Håll Örebro-våldet långt borta från Linköpings skolor!
Gift Blessing är Talang-finalist och läsfrämjare från Skäggetorp.