På fredag fyller hopptränaren och hästuppfödaren Lars-Erik Jakobsson på Solla herrgård i Vikingstad 50 år. Men han är inte den enda på gården som fyller. Samma dag blir nämligen favorithästen Micke 20 år.
-- Jag har hållit på med ridsport sedan jag lärde mig gå. Jag ärvde intresset efter min far som hade ett brinnande hästintresse och som själv tävlingsred, säger Lars-Erik Jakobsson.
Första tävlingen minns han mycket väl. Det var i Ånestad i Linköping. Han var 12 år gammal, skulle hoppa med en ponny och var fruktansvärt nervös.
-- Jag red säkert inte felfritt, men jag tog mig i alla fall runt, säger han och skrattar åt minnet.
Trots nervositeten gav det blodad tand. Ett par år senare började han rida stora hästar och ett tag närde han en dröm om att bli proffsryttare -- i alla fall fram till 1978 då han åkte till Tyskland för att jobba på ett stuteri strax norr om Hamburg.
-- Där red jag fem till sju hästar varje dag. Det blev så mycket att jag insåg att jag nog skulle tappa intresset om jag fortsatte. Det var en nyttig erfarenhet.
Tävlandet fortsatte han dock med. Hans mest prestigefyllda seger var 1993 då han vann 1,40-hoppning med Micke. En häst som han själv fött upp och som Lars-Erik tävlat upp till svår klass.
Fast i dag är Micke inte alls med på noterna. När vi går ut till den enorma hagen för att ta en bild vill han inte vara med. Efter en blick på grimman dansar han undan och utom räckhåll. Till slut får Lars-Erik ge upp.
-- Han tror att det är dags att gå in och det vill han nog inte när det är så härligt väder.
Nu mera tävlar Lars-Erik inte lika mycket som tidigare. Hästintresset har förändrats under åren. Sedan han byggde gårdens ridhus för 15 år sedan tycker han att det är roligare att träna andra än att rida själv. Hans mest framgångsrika elever är fälttävlansryttare som han hjälpt med hoppningen, bland andra Magnus Gällerdal, Gustav Samuelsson och Katrin Norling.
Blivit tränare
-- Förutom att jag har utbildat mig till tränare hos Svenska ridsportförbundet, så har jag en grundläggande officersutbildning och den tror jag att jag har stor nytta av, både när det gäller den psykologiska biten och ledarskapet.
Fast just den här dagen är det Lars-Eriks stallförman Carin Dahlberg som visar prov på störst ledaregenskaper. Det räcker med att hon ställer sig utanför hagen och ropar på hästarna. Ett halvt ögonblick senare blir det full fart på samtliga. I ett moln av damm galopperar de fram till henne, genom grinden och vidare in i stallet. Nu lyder till och med Micke som nonchalant ruskar på sig när han galopperar förbi.
-- Micke fyller faktiskt samma dag som jag. Han blir 20 år på fredag.
Även om arbetet med hästarna tar mycket tid, så har Lars-Erik även lantbruket att sköta. I synnerhet på våren och sommaren är det mycket jobb med vete, korn, havre, oljeväxter och ärtor.
-- Allt foder till hästarna kommer från gården, även om en del går till försäljning, säger han och påpekar att känslorna inför lantbruket är blandade.
-- Det är ingen särskild ekonomi i växtodling, men samtidigt känner jag att jag vill hålla gården i hävd. Jag är ju sjätte generationen här.
Det är två veckor sedan han sådde och under dagen har de första gröna skotten letat sig upp ur jorden.
-- Sådana dagar känns det extra roligt. Det är faktiskt väldigt tillfredsställande att se hur det växer på fälten -- jag antar att det är bondegenerna som kommer fram, skrattar han och går in i stallet för att hämta Micke, som nu lydigt följer med för att låta sig fotograferas tillsammans med sin ägare.
lars-erik jakobsson