Speciellt mycket kläder till sig själv hinner Vadstena-Akademiens chefsskräddare Susanna Holm-qvist inte sy. Men längtan finns. Och tygerna. Hemma i ateljén är kistor och skåp fulla.
Operaverksamheten i Vadstena har gått i vinter-dvala. Men det betyder inte semester och lata dagar för Susanna Holmqvist. Under hösten har hon arbetat som tillskärare på Dramaten. Efter jul syr hon vidare för Sörmlands musik och teater.
-- Det är näst intill fullbokat till och med augusti nästa år när Vadstena-Akademien har spelat färdigt för sommaren.
Hon hinner inte mer än att avsluta meningen förrän det ringer på dörren. Sekunden efter kikar hennes föräldrar in i ateljén som ligger i anslutning till lägenheten där hon bor tillsammans med maken Joakim. En kort stund senare börjar telefonen ringa.
-- Det är fullt tumult när jag äntligen är hemma, säger hon när hon har lagt på luren.
Bortsett från sommarmånaderna blir det inte särskilt mycket tid i Vadstena. Eftersom hon är frilans jobbar hon ofta på annan ort och får veckopendla. Som tur är trivs hon med arbetssättet.
-- Det gör att jag får arbeta med olika konstellationer, att jag träffar nya människor med nya idéer. Det gör också att jag kan välja att arbeta med människor som jag tycker är fantastiska, säger hon och påpekar att hon inte skulle ha samma valmöjligheter som fast anställd.
Ateljén är en dröm för syintresserade. På hyllorna finns mängder av lådor som märkts upp efter innehåll. Trikå, foder, sammet och axelvaddar står det på några. Utefter en av väggarna hänger trådrullar i regnbågens alla färger och fler därtill.
-- Intresset för att sy har alltid funnits, men när jag växte upp hade jag inga planer på att bli skräddare. Jag hade inte femma i syslöjd, utan låg mer kring medel, säger hon och förklarar att det som framför allt intresserar henne är kostymhistoria.
-- Det är därför jag arbetar så mycket med opera, eftersom de ofta utspelar sig på 1500-, 1600- och 1700-talen.
-- Jag har mitt första minne av att jag tittar på opera på teve och av att jag fascinerades av vilka kostymer de hade. Då var jag nog sex år ungefär.
Men det blir inte bara scenkläder. Hon får privata beställningar också. Till exempel fick hon en gång i uppdrag att sy en krit-strecksrandig kostym till en schäfer. Oftast rör det sig dock om bal- och brudklänningar, samt frackar och bonjourer. Ovanför trådstället hänger flera bilder som visar kreationer hon har skapat.
Syr du någonting till dig själv?
-- Det är dåligt med det. Jag hinner inte, tyvärr. Fast jag kan ha en väldigt stor längtan till att göra det mellan varven och jag har inte slutat köpa tyg till mig själv. Jag har ett stort lager som jag går och känner på och som jag gärna vill sätta tänderna i.
Hon berättar att det rör sig om många kistor och skåp. När hon var i Indien för något år sedan kom hon hem med 60 meter tyg och på en textilresa till Japan hade hon med sig en extra väska för att kunna handla tyger. En del är tänkt till inredning, annat till klänningar.
-- Min man var officer tidigare, så då gick vi mycket på bal. Men det gör vi inte längre, så nu är det ingen vits med att sy tjusiga långklänningar, säger hon.
-- Jag kanske får sälja in tygerna hos kunder i stället.