För brödfödan arbetar Marianne som förvaltningsassistent på kyrkogårdsexpeditionen i Vadstena. Ett jobb hon trivs förträffligt med.
– Jag älskar det, det är roligt och omväxlande. Jag tänker vara kvar tills jag blir utslängd. Men att jobba 50 procent som jag gör är lagom, jag måste ju få tid för annat också.
Det Marianne kallar för annat är ganska mycket. Vi börjar med knypplingen.
– Som alla Vadstenabarn fick jag prova på att knyppla i skolan, men tyckte att det var dödligt tråkigt!
Uppfattningar kan som bekant förändras. Via en vävkurs i slutet av 70-talet kom Marianne in på knypplingen och tyckte då att det var roligt.
– Jag är väldigt förtjust i att knyppla. Man går liksom in i trådarna och tappar bort omvärlden.
Trots att hon förfärdigat ett stort antal spetsar genom åren, har hon bara behållit ett fåtal.
– Jag gillar inte att ha knypplade saker hemma så jag har gett bort de flesta.
När Vadstena spetsmuseum kom till för snart 15 år sedan var Marianne en av grundarna och arbetar nu mest med dokumentation och utställningar där. Till muséet har hon författat ett antal småskrifter, vilket för oss in på nästa syssla – bokskrivandet.
2009 var hon medförfattare till "Kvinnor, knyppling, köpenskap". Sedan dess har det blivit ytterligare fyra böcker som ensam författare i samarbete med fotografen Åke Svensson som Marianne kom i kontakt med när han gjorde affischer till spetsmuséet.
Den senaste boken, "Sjöfolk vid Vättern", som handlar om skeppare och fiskare i Vättern kom 2017.
– Den är en landkrabbas försök att lyfta fram en tid då trakten mellan Skäljen och Fyrstensberget i Örberga och Nässja sjöd av liv året om.
Marianne menar att den roligaste delen av författandet är researchen.
– Att rota i arkiv och intervjua personer. Det kommer fram så många saker, både roliga och tragiska.
I juni 2019 släpps nästa bok av skrivare Anderson och plåtare Svensson – "Knypplingens mysterium".
Skrivandet inskränker sig inte bara till böcker. Marianne har en blogg på internet där hon lägger ut texter och bilder om skiftande ämnen.
"Jag är inte så flitig", säger hon.
Men visst innehåller den mycket. Om knyppling förstås, men också mycket annat. I ett av de senaste inläggen berättar Marianne om hur hon i sin yrkesutövning inventerade Nässja kyrka. På kyrkvinden hittade hon en gammal, sliten psalmbok där namnen på medlemmarna i en familj fanns antecknade.
"Det bar mig emot att kasta den slitna psalmboken i en svart sopsäck, åtminstone direkt. Jag tänkte att jag ska ta reda på lite om den här familjen", skriver hon.
Med hjälp av socknens kyrkoarkiv kunde Marianne kartlägga hur livet tedde sig för familjen, där fadern Gustaf Johansson står skriven som dräng och torpare.
– Jag vill berätta om vanliga människor, jag är inte särskilt intresserad av kungligheter, adelsmän och kändisar, säger hon.
Vanliga människor handlar det också om i kyrkogårdsexpeditionens entré, där Marianne ordnat vad hon kallar en begravningsutställning. Vissa saker har hon funnit under kyrkoinveteringar, andra har hon fått av privatpersoner. Här finns sådant som användes vid begravningar tidigare. Damhatt med sorgflor, buteljer för gravöl och en begravningsbyråfaktura från 1935 á 65 kronor är några exempel.
– Det har varit roligt att jobba med utställningen. Ja, inte så att det är roligt att folk dör, men ändå, säger Marianne med det där leendet i mungipan.