Det är unikt att en präst verkar så länge som 40 år i samma område. Torbjörn Ahlund har varit Vadstenatrakten trogen nästan sedan första början.
– Jag tjänstgjorde en period i Domkyrkan i Linköping men blev kontraktsprostadjunkt åt Göran Grefbäck i Vadstena och sedan dess har jag varit här i Vadstenatrakten.
Torbjörn föddes och växte upp i Linköping och var engagerad i Kyrkans Ungdom i den då nya stadsdelen Johannelund. Han hade funderingar på att bli slöjdlärare men fick ett slags kallelse, om vilken han har berättat i en tidigare intervju:
”En dag, när jag var arbetslös 17-åring, tog jag mopeden till Rinna lägergård för att träffa kompisar. Jag gick ner till stranden och där fick jag höra en röst. Den sa ’Hej Torbjörn vill du komma och jobba hos oss?’”
Rösten var Torbjörns gamle konfirmationslärare Åke Lövgrens.
Torbjörn började arbeta som ungdomsledare i Mjölby och hans tro fördjupades där.
Teologi- och psykologistudier i Linköping och i Uppsala ledde till examen i båda ämnena och prästvigning 1977. Sedan dess har Torbjörn varit verksam i Vadstenatrakten, som präst och ofta även som folkhögskollärare i beteendevetenskap.
Anbud från andra håll, även från utlandet, har inte saknats.
– Men jag är hemma här, i Vadstena.
Staden är ju starkt präglad av katolska kyrkan, något som Torbjörn Ahlund ser som en stor tillgång.
– Vi måste alltid förhålla oss till den, hit kommer ju varje år tusentals besökare till Klosterkyrkan och de två klostren. Jag har myntat uttrycket ’Vadstena – pilgrimsstaden med spetskompetens’ en ordvits som tyvärr är svår att översätta. Och vänskapen mellan kyrkorna är stark, mycket tack vare Birgittasystrarnas och Mariadöttrarnas inbjudande attityd.
Vad tänker du om de skandaler som katolska kyrkan ofta förknippas med numera?
– Först och främst tycker jag väldigt illa om mediernas vana att döma i förväg, och deras allmänna okunnighet kring religion. Men när det gäller pedofilanklagelserna så måste ju den katolska kyrkan verkligen intensifiera arbetet med att komma tillrätta med problemet, och jag är säker på att det görs. Jag tror på påvens avsikter.
För lite mer än ett år sedan nappade Torbjörn Ahlund ändå på ett anbud från utlandet som han inte kunde säga nej till: tre månader som präst i den svenska församlingen i Jerusalem.
– Det blev en upplevelse som jag alltid kommer att bära med mig. Oerhört spännande. Jag bodde mitt i den gamla delen av staden och kunde varje dag se Uppståndelsekyrkan, moskén och synagogan. Det var att röra sig i den internationella religiösa miljön. De kristna är ju i minoritet i Jerusalem och kunskapen om den kristna kyrkan är ofta begränsad.
Starkast upplevde Torbjörn den vardagslivets respekt som råder i Jerusalem mellan muslimer, kristna, judar.
– Vardagen fungerar, att man är klädd i och bär sin religions symboler väcker inget uppseende, man kan framhålla sin egen tro och det finns inga krav på den utslätning som jag tycker kan finnas i Sverige. Det råder tolerans, trots att den politiska konflikten innebär en inbyggd rädsla i samhället.
Torbjörn Ahlund har länge följt konflikten mellan Israel och Palestina och har svårt att se ett slut på den.
– Den blir ju bara värre i takt med antalet nya israeliska bosättningar.
Torbjörn Ahlund är en uppskattad kyrkans man i Vadstena och har lanserat även andra begrepp, som ”Garanterat predikofritt”, ”Stoppa plågsamma gudstjänstförsök” och ”Musik med mening after church”. Han menar att man mycket väl kan vara en kyrkobesökare som bara kommer för att tända ett ljus, vara tyst tillsammans med andra och det är inte finare eller mer andligt att vara präst än att vara en förälder som byter blöjor på sitt barn. I en tidigare intervju har han sagt att gudstjänsten inte är ett spel mellan subjekt och objekt där besökaren ”köper” något av en predikant som producerar en gudstjänst.
Han använder gärna sociala medier som Twitter och Facebook.
– Facebook är ett jättebra mingelforum, det är som gamla tiders möten på kyrkbacken!
Och nu närmar sig 65-årsdagen. Ska du bli pensionär?
– Jag har tänkt vara kvar under det här året, sedan får vi se. Det är kyrkoval i höst och en ny komminister ska installeras. Det har blivit mer och mer administration och det är ärligt talat inte det jag brinner för. Jag vill vara präst. Jag är bäst på gudstjänst, undervisning och själavård. Så länge hälsan och lusten finns kvar så fortsätter jag ett tag till.