-- Vi har tjugo mandat och jag kommer att ligga på tionde plats, så det ska nog inte vara några problem, konstaterar Stig Malm förnöjt.
Som liten grabb hemma i Sundbyberg drömde inte Stig Malm i likhet med kompisarna om att bli brandman eller polis. Han ville bli tandläkare.
-- Orsaken till det var att jag hade en skolkamrat vars bägge föräldrar var tandläkare och bodde i en fin villa, i ett fint område och i källaren hade en modelljärnväg som inte var av denna världen. För att ha råd med all denna härlighet måste man vara tandläkare trodde jag, berättar Stig Malm och skrattar åt minnet.
Att yrkesbanan blev en annan är dock inget han grämer sig åt. Uppvuxen i ett genuint arbetarhem, och ständigt itutad vikten av att så snabbt som möjligt skaffa sig ett rejält yrke, utbildade han sig till finmekaniker. Första jobbet som 16-åring var på Arenco. Under de 18 åren där väcktes intresset för fackliga frågor. Via Metall, först som förhandlingsombudsman, sedan avtalssekreterare och till sist förbundsordförande, kom han till LO 1981 som andre ordförande. Två år senare kunde han stryka prefixet andre.
Efter tio år, mestadels i hetluften, lämnade Stig Malm LO-borgen 1993. Numera kallar han sig diversearbetare vilket betyder att han står på tre ben:
-- Ett har jag i ett antal styrelser, till exempel Industrifonden. Jag sitter också med i och lägger ner mycket jobb på Schackakademien. Med andra benet står jag i fyra tidningar som jag skriver krönikor åt. Och det tredje benet innebär att jag åker ut och håller föredrag på konferenser och kurser om lite av varje, till exempel näringslivsutvecklingsfrågor. Sammanfattningsvis kan man säga att jag bara ägnar mig åt sådant jag tycker är roligt.
Och roligt ska det bli att, för balansens skull, få stötta sig på ett nytt, fjärde ben, tycker han. Fast inte på bekostnad av de andra tre, betonar Stig Malm.
-- Jag har sagt ifrån att jag inte vill ägna mig åt politik till hundra procent utan kunna göra det andra också.
Vilket inte ska uppfattas som att han inte tänker ge järnet för Solna där det i dag är moderat majoritet i kommunfullmäktige.
-- Men jag hoppas förstås på att vi vinner valet för det är först då man kan göra verklig nytta, påpekar den blivande valkandidaten för socialdemokraterna i Solna.
Hur det än går -- någon eventuell fortsättning på den politiska karriären i riksdagen blir det inte, på den punkten är Stig Malm mycket bestämd.
-- När jag blev ordförande i LO valde jag att bryta en tradition. Alla före mig hade varit riksdagsmän -- det sa jag nej till. Jag ville inte bli riksdagsman. Lika lite som jag som senare velat bli landshövding. Den tid som skulle gå åt till att sitta i riksdagen ville jag andvända till att gå ut i verkligheten och träffa folk. Det där tror jag har varit nyttigt och så vill jag jobba fortsättningsvis också.
I praktiken kommer det att handla om uppsökande politik. Med lilla terriern Stina som draghjälp.
-- Folk känner ju igen mig, men är ofta för blyga att komma fram. Utom när jag är ute och går med min lilla gulliga, vita hund. Då kommer man fram och klappar på Stina, frågar hur hon mår, hur gammal hon är och så vidare och snart är samtalet inne på annat, som snöröjningen här i Solna, pensionärernas situation, och så ställer man frågor . . .
På grund av det sistnämnda har Stig Malm beslutat sig för att inhandla en tjock svart anteckningsbok att medföra på hundpromenaderna.
-- Det jag inte kan svara på direkt skriver jag ner, antecknar namn och adress på frågeställaren som sedan kan vänta sig ett skriftligt svar med posten. Att svara på frågor och ge klara besked är nödvändigt om folk ska börja tro på demokratin igen, säger den blivande jubilaren med välbekant skärpa.
Födelsedagsfirandet är egentligen redan avverkat. På Teneriffa i julas tillsammans med hela familjeklanen. Han trodde att det skulle räcka med det. Men det visade sig snart att så inte kommer att bli fallet. Därför har krogen Backstugan i Solna filmstad, vars bevarande den blivande 60-åringen värnar mycket om, förhyrts för måndag eftermiddag och alla hugade är välkomna.
-- Det enda jag önskar mig är att det inte blir som för tio år sedan när hela trappan på LO var full av långa köer. Fast då kom man förstås för att gratulera LO:s ordförande. De som kommer nu hoppas jag gör det för att gratulera Stig Malm.