20 juli fyller Linköpingssonen Caspar Opitz 50 år. I år har han efter 21 år lämnat Dagens Nyheter och tillträtt som Allmänhetens medieombudsman.
Det är slutet av maj när denna intervju görs. Caspar Opitz har då varit rubrikernas man i flera dagar efter att förre DN-medarbetaren Amina Manzoor i sin bok "Pandemier! Från spanska sjukan till covid-19" riktat hård kritik mot hans agerande, som redaktionschef på DN, under coronapandemin.
Manzoor menar bland annat att Opitz ska ha förbjudit henne att delta i radioprogram. Opitz menar i sin tur att han inte förbjöd någon men att han avrådde sina reportrar från att delta i olika sammanhang för att värna tidningens opartiskhet när pandemidebatten var som mest infekterad.
Nu sitter vi på medieombudsmannens kansli i centrala Stockholm. Det är här Caspar Opitz arbetar, som allmänhetens granskare av svenska medier.
Under en timme tillsammans ska vi avhandla allt från uppväxten Linköping och de första journalistiska stegen på Corren till journalistikens utveckling och de möjligheter och hot den står inför.
Hur är det att bli personligt granskad?
– Väldigt lärorikt. Jag har ännu en gång insett att Twitter är en dålig plats för nyanser, där är det bara hårt. Jag gjorde några försök att förklara situationen där men det bara vantolkades. Medieetiskt lärde jag mig också att det finns journalister som verkligen vill förstå vad som har hänt. Sedan finns de som bara vill slå, journalister som älskar att DN är i blåsväder. Den typen ställer inte så många frågor, ofta skriver de bara en krönika. Jag har svårt för den sortens journalistik.
Skulle du hanterat fallet med Manzoor annorlunda om du fick göra om?
– Hade hon anklagat mig för att ha hindrat hennes journalistik så hade det varit allvarligt, nu var det en intern personalfråga där jag tyckte att jag gjorde så gott jag kunde. Hon var en av 220 anställda på DN:s redaktion och det finns alltid några som är missnöjda på en stor arbetsplats. Man försöker göra sitt bästa och ibland blir det bra och ibland sämre.
"Journalistik är viktigare och mer angelägen än någonsin för att orientera sig i den kaotiska värld vi lever i", säger Caspar Opitz.
Du har varit chef i många år, hur har det varit?
– Jag älskar journalistiken men jag älskar inte att vara chef. Jag fattar inte varför jag blev chef. Jag hade bra självförtroende som journalist. När jag kom till DN från Corren så kände jag ”jag är så jäkla bra på det här”. Men som chef har jag aldrig känt ”jag är en så jäkla bra chef”. Jag blev journalist för att jag ville se spännande saker och träffa spännande människor, sen slutade jag bakom ett skrivbord. Nånting gick snett.
Caspar ler och vi ska återkomma till det där.
När förstod du att journalistik var din grej?
– Det var först efter att jag var klar med min filkand i statsvetenskap. Det var ju ingen yrkesutbildning direkt och det slog mig att journalist vore det ultimata sättet att kanalisera mitt samhällsintresse. Då gick jag ettåriga journalistutbildningen för akademiker i Göteborg. Det sa klick direkt. Sen gjorde jag min första praktik på gamla Östnytt och jag bara älskade det. Min andra praktik var på Corren och jag älskade det lika mycket.
Hur har journalistiken förändrats sedan dess?
– Enormt mycket. Då gjorde man tidning, lämnade sin artikel, gick hem och tog det lugnt, och senare på kvällen skickades tidningen till tryckeriet. Nu är det publiceringar och fullt blås hela tiden. Det är en helt annan värld att vara journalist i dag. Det var kul med tidningens tempo, med deadline och att nyheter exploderade när de landade i brevlådan på morgonen, och det är roligt nu när de exploderar när man trycker iväg pushnotisen till läsarnas mobiler.
1999 vann dåvarande Corren-reportern Caspar Opitz journalistpriset Guldspaden tillsammans med Håkan Wasén (t v) och Mikael Sönne (t h).
Vad säger du till en 15-åring som vill bli journalist i dag?
– Att journalistik är viktigare och mer angelägen än någonsin för att orientera sig i den kaotiska värld vi lever i. Det kommer att finnas massor av journalistjobb framöver. Journalistiken är ett sätt att upprätthålla demokratin. Jag ser nästan storslaget på journalistiken. Sen kanske man bör varna de unga att det är väldigt mycket jobb, det är väldigt tufft.
Caspar Opitz flyttade till Linköping från Malmö i femårsåldern tillsammans med mamma Stina, pappa Walter och systern Cornelia.
– Min uppväxt var väldigt trygg. Mamma och pappa har alltid stöttat mig och överöst mig med kärlek. Att jag blev journalist kan nog härledas en del till att mamma alltid varit kreativ och skrivande. Samhällsfrågorna var alltid uppe hemma runt matbordet. Mamma var vänster och pappa höger så det var mycket politisk fajt hemma, jag minns tydligt heta diskussioner om Bohman och Palme.
Saknar du Linköping?
– Ja, jag tycker mycket om Linköping. Jag har hjärtat kvar där, känner både kärlek och saknad. Precis när jag flyttade till Stockholm, runt millennieskiftet, så gick LHC upp i elitserien. Då var vi många före detta Linköpingsbor som gick på deras matcher i Södertälje och Stockholm. Det var himla kul, tyvärr är det inte så längre.
– Min fru är också från Linköping, vi har båda våra föräldrar kvar där och alla mina bästa vänner bor kvar där. Så jag har mycket av min identitet där. Det infinner sig alltid en skön känsla när jag kommer till Linköping, en skön hemma-känsla.
Efter 21 år på DN, de åtta senaste som redaktionschef, sa Caspar upp sig i vintras och började som medieombudsman.
2003 var Caspar Opitz och hans mamma, Stina, med i en reportageserie i Corren på temat "Mamma och jag".
Varför?
– DN-jobbet har varit underbart och fantastiskt och spännande, men också inneburit en otrolig press. Det har varit som knark. Fantastiska kickar men också en baksida. Min telefon var inte avstängd på tio år. Jag var beredd dygnet runt. Jag var inte på väg in i väggen men jag hade nog kört på tills jag stupade.
– När jag fick det här erbjudandet, att bli medieombudsman, så föll alla bitar på plats. Jag har jobbat mycket med medieetik så det kändes helt rätt för mig. Lite lugnare, samtidigt ett viktigt jobb där jag får jobba med medier och stå upp för det fria ordet.
Caspar och hans fru Sofia har tre barn, två söner på 13 och 15 år och en dotter på sju år.
Hur påverkas familjelivet av jobb dygnet runt?
– Livet blir bara jobb och familj, så mycket mer finns det inte tid för. Så det är framför allt det andra som försvinner, som vänner och träning. Det är det jag har försakat. Familjen har jag alltid försökt att prioritera. Men visst, min familj är ju van vid att se mig sitta i mobilen jämt, jämt, jämt. Jag har aldrig haft en semesterdag eller ett lov som jag inte har jobbat. Det är galet, men det blir ett sätt att leva.
– Jag har många semesterminnen där jag plötsligt fått säga till barnen ”sorry, pappa måste in och jobba”. Det har hänt tusen gånger. När jag började med utgivarfrågor för åtta år sedan var det några frågor i månaden, där vi diskuterade en namnpublicering hit eller dit. Sedan gick det till att vara tio utgivarfrågor om dagen i slutet.
Caspar Opitz (tvåa från höger) har varit med och vunnit många mediapriser. Här med DN.se på Årets dagstidning 2009. Vid mikrofonen ses Charlotta Friborg, Correns förra chefredaktör som då ansvarade för DN.se.
Varför?
– Med Brexit, Trump och högerpopulismens framväxt blev allt mycket mer intensivt och sociala medier exploderade. En publicering kunde på tio minuter orsaka en storm. Det blev ett dygnet-runt-arbete med etiska frågor och mitt jobb handlade mycket om att säkra våra publiceringar, kolla så text, bild och rubrik höll. Skitkul, men tufft.
Vad är du mest stolt över från dina år på DN?
– Utvecklingen av den grävande journalistiken. Där gick vi från noll, när jag började, till hundra och massor av belönade gräv. Jag är också stolt över den inkluderande kulturen som vi har skapat på redaktionen. En miljö där man tar hand om och pushar varandra.
Vad är bra journalistik?
– När Trump blev president och allt det här hände så blev DN:s roll glasklar. Jag vet att New York Times chefredaktör sa det också, plötsligt visste de precis vad de skulle göra. Stå för sanning, fakta och kvalitet. I denna stormiga, turbulenta värld, med sociala medier och allt, så blev sanning, fakta, vetenskaplighet, evidens och seriositet viktigare än någonsin. Jag tror på nyhetsjournalistikens opartiskhet och försök att vara objektiv. Höra alla sidor, vara transparent med hur man jobbar och i metoderna sträva efter objektivitet och opartiskhet så långt det är möjligt.
Caspar Opitz.
Hur ser du på rollen som medieombudsman?
– Jag ringde upp Ola Sigvardsson, när jag blev erbjuden det här jobbet, och han sa ”som medieombudsman känner jag mig som en väldigt viktig del av medie-Sverige". Det var viktigt för mig att höra, att jag är en del av journalistiken och hjälper och skyddar den. Jag ser mig som journalistikens väktare, jag vaktar pressfriheten och det fria ordet, och det är jäkligt fint. Samma vecka som jag hoppade på det här jobbet så var det tre enorma medieetikdebatter, kring Göran Lambertz, Soran Ismail-dokumentären och Bulletin, så det blev en rivstart.
Dagarna innan den här intervjun har debatten rasat kring Linda Skugges hårda recension av Kristina Sundbergs bok ”En ensam plats”.
Vad får man framföra i en text under en ansvarig utgivare?
– Väldigt mycket. Men man får inte kränka enskilda människor på ett sätt som inte går att försvara. I en recension är det högt i tak, en författare som skriver en bok får tåla mycket. Det är något helt annat om så hård kritik framförs oemotsagd i en nyhetstext eller om det görs mot en privat person som inte har en offentlig ställning.
Till sist, vad var det som gick snett, som du sa. Varför slutade du bakom ett skrivbord, varför inte reporter igen?
– Jaa du, det är en bra fråga. Jag har liksom fastnat i chefshjulet och det är svårt att ta sig därifrån. Kanske beror det helt enkelt på att ingen har frågat mig om jag vill bli det igen. Men det vore absolut rena drömmen att bli reporter igen.
"Jag tycker mycket om Linköping. Jag har hjärtat kvar där, känner både kärlek och saknad." säger medieombudsmannen Caspar Opitz om sin forna hemstad.