"Jag vill inte ha djur som springer iväg när de ser mig, så jag är med fåren väldigt mycket och alla 45 har sina egna namn", säger Elin Wallberg.
Aldrig i livet att Elin Wallberg skulle tillbaka till landet när hon väl tagit sig därifrån.
– Jag minns den långa, mörka och leriga vägen till skolbussen och hur jag var tvungen att byta från gummistövlar till skor i busskuren. Hur långt det var till allting. Bo på landet igen – nej tack, tänkte jag då.
Hon ler vid minnet. Redan som 22-åring hade hon fått nog av stadslivet och flyttade till gården Stjärnevik i Stjärnorp, Vreta Kloster, bara 300 meter från mamma Britta och pappa Peter. Det är 12 år sedan.
Så gick det med den landsflykten.
Elin har alltid älskat djur. Stjärneviks boningshus hade tidigare varit uthyrt, men ladugårdsdelen och markerna använde pappa Peter för sina får. Sakta men säkert började Elin ta över fårskötseln, gick kurser, lärde sig klippa dem och började tillverka saker.
Mottot är hållbarhet, att ta vara på allt från skinn och ull till kött.
– Jag är väl lite nördig. Hittar jag en bit av ett hjorthorn i skogen gör jag något av det, som en kapsylöppnare. Och det finns ingen "värdelös" ull. Den kan användas som stommar till kransar och ljuskronor, med ull av finare kvalitet utanpå. Eller till perfekta skosulor.
Spillbitar säljer hon som pysselpåsar eller använder till att göra gosedjur.
Nu vill hon lära sig tova. Då kan hon tillverka fårskinn utan att djurliv offras. Man tovar då in ull i en tovad botten och resultatet är att det ser ut precis som ett vanligt fårskinn, men utan en undersida av skinn.
"Drömmen är att kunna leva på bonderiet. Jag brinner för det närproducerade och hållbara."
Men självklart handlar det också om att producera lokalt kött på ett så miljövänligt sätt som möjligt. Att skicka lamm till slakt och sedan sälja det egna köttet i gårdsbutiken.
– Jag har valt ett litet, lugnt slakteri i Finspång. Jag kör djuren dit och följer med dem i hela processen. Det är jobbigt, men jag vet ju att de har levt ett fint liv. Blir ett djur svårt sjukt hemma på gården måste jag själv slakta det.
– Djur ska så långt det är möjligt slippa långa transporter. Därför har jag valt att också sälja kött från ekologiska utegrisar från en annan lokal producent.
Alla får är tama och har egna namn. Elin vill inte ha djur som springer iväg när de ser henne. Ingen risk. Hela flocken samlas runt henne och följer henne som hundar när vi ska ta bilder i hagen.
Elin Wallberg, självklart i fin ulltröja, vill ta vara på allt från djuren. Bland mycket annat tillverkar hon kransar till jul.
Elin har blivit alltmer intresserad av avelsarbete för att få så friska och fina djur som möjligt.
– Jag "mönstrar", det vill säga det kommer hit en domare och bedömer djuren. Målet är att åka på riksutställning med de finaste fåren framöver.
Hon har 45 djur, gotlandsfår och leicester, samt tre baggar. Varje tacka får 1–3 lamm som slaktas på hösten. Två gånger per år klipper hon dem.
Dagtid arbetar Elin på ett LSS-boende, så fårarbetet sker på kvällar, helger och nätter.
7-åriga Pixie är mammas hjälpreda och hjälper till mycket med fåren. Kanske blir hon också fårbonde en dag.
Gårdsbutiken är en dröm som går i uppfyllelse. På grund av sitt ordinarie jobb kan Elin bara ha den öppen på lördagar och vid enstaka andra tillfällen, som när hon nyligen skapade gravdekorationer av ull och skogsfynd till Allhelgonahelgen.
Därtill ordnar hon kurser i ullhantverk och vill gärna utveckla den sidan. Idéer saknas inte.
Det är mycket jobb. Kanske lite väl mycket för en ensamstående mamma. Särskilt under vårarna med alla lamningar, som ofta sker nattetid.
Du kanske skulle söka till "Bonde söker fru"? Fårbonde söker man ...
– Ha, ha, ha. Tv-kameror och en massa uppmärksamhet. Nej du, det är inget för mig.