Nästan lika länge har makarna bott i villan på Vimnevägen med strandtomt vid Svartån, ett stenkast från det numera nedlagda Spångsholms bruk som var Nils arbetsplats i 43 år.
-- Det är första gången vi firar jämn födelsedag här hemma. Tidigare har vi rest bort för att hälsa på våra barn som långa perioder bott utomlands, förklarar Nils som är vid god hälsa.
Det är bara ryggen som krånglar så att en käpp kommer väl till pass.
Nils, född och uppvuxen i Hallstahammar, kom som nybakad ingenjör till Spångsholms bruk 1946. Han tillhör den första generationens arbetsstudieingenjörer.
-- Jag såg direkt att här fanns många tillfällen att rationalisera produktionen. Maskinparken var gammal och nedsliten och motståndet mot förändringar i den konservativa bruksmiljön var stort både från över- och underordnade. "Det går inte" eller "så har vi alltid gjort" var vanliga invändningar jag fick höra.
Nils fick med tiden alltmer avancerade arbetsuppgifter och var under många år fram till pensioneringen, 1979, chef för spik- och kättingfabriken. Han gjorde sig också känd som en idérik och engagerad skyddsingenjör.
Han var en skicklig konstruktör och genomförde flera produktionsförbättringar. Bland annat uppfann han en ny varmförzinkningsmetod i samarbete med ett maskinföretag i Uppsala och en arbetsbesparande metod som tiodubblade spiktillverkningen samt Sya-kedjan, en snökedja som förenklade tillvaron för bilförarna under de tider då vintrar verkligen var vintrar.
Det är inte Nils som berättar detta utan Gösta Ahlström i jubileumsskriften "Spångsholms bruk, 100 år, 1897--1997". Nils själv medger bara blygsamt att han bidrog till den tekniska utvecklingen på företaget.
Nils hade inte bara god hand med maskiner utan också med människor. Hans diplomatiska förmåga kom väl till pass för att lösa många tvister mellan gubbarna på avdelningen och mellan olika personalkategorier. Han byggde upp goda kontakter i alla personalläger i den annars så hierarkiska bruksmiljön.
- Som skyddsingenjör lade jag stor vikt vid utbildning. Jag såg till att våra skyddsombud och förmän fick göra studiebesök på andra större bruk i Mellansverige, berättar han.
Han säger att han inte saknade anbud från andra arbetsgivare men att han med tiden kom att rota sig på den östgötska landsbygden. Hustrun Gun är född och uppvuxen i trakten.
- Jag har hela tiden trivts bra på bruket och det är för ledsamt att det inte finns kvar längre.
En liten missräkning kan man dock ana trots att det är 25 år sedan han blev pensionär, och det var att företagsledningen beslöt att flytta spik- och kättingfabriken till Gunnebo 1975.
- Men med 25 års distans har jag naturligtvis kommit över den händelsen.
Jakten var och är hans stora fritidsintresse. Som 13-åring köpte han det första vapnet. Finansieringen skedde genom att "muttra på" på bultfabriken hemma i Hallstahammar. Under åren har han också ägt många jakthundar.
Han har kontakt med sitt gamla jaktlag i Västra Harg och fortfarande händer det att det blir en tur i skogen i sällskap med son och sonson.
Han var ordförande i Vifolka Röda Korsförening och har haft flera revisorsuppdrag, bland annat i dåvarande Vifolka kommun.
Hur förflyter en dag som pensionär?
- Jag läser Corren grundligt, läser böcker och håller kontakt med mina barn. Emellanåt tar jag fram staffliet och målar tavlor med jaktmotiv.
90-årsdagen firas med öppet hus från eftermiddagen i morgon.