En vanlig dag
En regnig morgon i slutet av oktober börjar på polisstationen på Garnisonsområdet i Linköping, på med rustning: uniformer och vapen, och fortsätter med informationsmöten inför dagen.
– Sedan försöker vi komma ut i området så snabbt som möjligt. I dag var vi väl här vid 10 ungefär, säger David.
”Här” är Skäggetorp centrum, klockan strax efter 14.
På bara den lilla promenaden från framsidan av centrum till baksidan, in i parkeringshuset och uppför rulltrappan har Elin och David hunnit hälsa på ett femtontal personer. Det är ”hej, hallå, tjena läget?” hela tiden.
Tillsammans med några kollegor utgör de områdespolisen i Skäggetorp. Deras uppdrag är att jobba brottsförebyggande genom kontakt med näringsidkare, fastighetsägare, folk på gatan och fungera som länk till socialtjänst och kommun.
Vad har ni gjort sedan ni kom hit i dag?
– I dag har vi varit på olika adresser och knackat på och pratat med folk, frågat hur de upplever att det är att bo här, om de har sett något speciellt, berättar Elin.
Har ni knackat dörr hela dagen ända tills nu?
Elin och David skrattar.
David: – Ja, det kanske inte blir så spännande att skriva om, att vi har knackat dörr hela dagen.
Det är ju jättespännande. Vad får ni för reaktioner när ni kommer hem till folk?
Elin: – Det är mycket positiva reaktioner. Folk vill berätta om hur de har det och vad de ser.
David: – Det kan vara att det är olovligt spring på vinden eller att det är folk som sover på madrasser i källaren. Det är ungdomar som hittar olika tillhåll. Då får vi ta kontakt med fastighetsägaren och prata om hur man kan lösa det.
Elin: – Vi uppnår ju två saker i ett sådant här samtal, vi får en ökad synlighet och så får vi in information. Vi vill visa folk att vi finns här.
Planen på sikt är att knacka på varenda dörr i Skäggetorp. En viktig del är att skapa tillit och uppmuntra till att rapportera in till polisen. Det är inte alla som nåtts av budskapet att man kan göra det. Eller som vågar.
– Det finns en tystnadskultur här. Folk vågar inte vittna av rädsla för repressalier. Det kan vara att man säger att: ”Jag vill inte bli inblandad i något”, säger Elin.
Områdespolisen jobbar på att bygga förtroende från låg ålder.
– Det är vissa barn här som springer och gömmer sig när de ser oss, då kanske man kommer ifrån ett land där polisen är korrupt, säger David.
Hittills har de gjort skolbesök på låg- och mellanstadiet en gång per termin. Lika viktiga är de dagliga kontakterna. Genom närvaro i området har de fått en allt tydligare bild av vilka som begår brott och var de håller till. De kriminella nätverken är också synliga. David och Elin märker att en del barn ser upp till den status som de kan ge.
Det låter som att ni tror på det förebyggande arbetet?
Elin: – Ja, det gör vi verkligen.
David: – Om man träffar på en individ varje dag och pratar och hälsar, då får man ju en relation.
Elin: – Sedan om den personen gör något, då är det lättare att sätta en gräns mot någon som har ett förtroende för en.
Ett exempel: när däcken på polisbilarna blev sönderskurna i maj.
– Då fick vi förklara att om ni skär sönder däcken på våra bilar då kan vi inte åka på ett larm sedan, om det skulle hända din familj något till exempel så kan vi inte komma och hjälpa er, berättar Elin.
Varken Elin eller David var i tjänst vid dödsskjutningen på en lunchrestaurang i augusti. Däremot märkte de av reaktionerna efteråt. Barn frågade om det var sant att det hade dött en man, om han var kvar. Andra sa att de aldrig skulle gå till restaurangen igen.
– Nu har det ändå lagt sig lite. Vår bedömning är ju att det här är konflikter mellan de kriminella som inte berör gemene man så mycket egentligen, säger David som samtidigt förstår att allmänheten känner otrygghet.
Elin och David vill framhålla att det finns många goda krafter i Skäggetorp.
David: – Det är en väldigt fin stadsdel. Det är väldigt många som trivs här, det märker man.
På frågan om de trivs med sin tjänst kommer svaret blixtsnabbt: ja.
– Mitt mål är att jobba här länge för att få vara med och se en förändring. De saker vi gör nu kanske kommer att märkas om fem–tio år, säger Elin.
Ner för rulltrappan igen till det berömda parkeringshuset. På väg ut i regnet stannar Elin och David till och småpratar en stund med en kille på elsparkcykel.
Planen för resten av dagen är att ta en runda och prata med folk innan det blir dags att åka tillbaka till stationen för dokumentation.
Fotnot: ”En vanlig dag” är en artikelserie med nedslag på olika arbetsplatser.