Paerdy växte upp på Söder i Stockholm. Han föddes i Bro församling men blev nästan direkt lämnad som fosterbarn hos en underbar familj i Skärblacka. Uppväxten där var trygg men vid fem års ålder kom helt plötsligt hans biologiske far, som för lille Paerdy var en helt okänd man, och hämtade honom.
– Jag flyttade tillbaka till Stockholm igen. Vi bodde i en liten etta med vedspis, utedass och utsikt över Riddarfjärden och Stadshuset.
Familjen växte snabbt, från två till fem syskon. Med tiden flyttade de till en något större lägenhet – först en tvåa på Söder och därefter en fyra i Kärrtorp i utkanten av storstaden.
Trots att det var sin biologiska familj som Paerdy levde med fanns en ständig längtan efter mamma Britta och pappa Alvar i Skärblacka.
– All min grundtrygghet kom från mina första fem år och jag byggde upp en fantasibild av min fosterfamilj. Det tog ända tills jag var 17 år, då jag träffade dem igen, som jag förstod att de också var helt vanliga människor.
Som 17-åring utbildade sig Paerdy till sjömanskock, men i den branschen stannade han inte länge. Han saknade idrotten. För idrott är verkligen en stor del av hans liv och intresset kom till tidigt. När Paerdy bodde på ett pojkhem/uppfostringsanstalt deltog han i en fotbollsturnering.
– Jag tror inte att jag nuddade bollen en enda gång, men mitt lag vann. Och av någon anledning blev lilla jag framskickad att hämta medaljerna. Vilken stolthet jag kände att få vara en i laget! Jag får fortfarande en klump i magen när jag tänker på det.
Det var då som intresset för idrott verkligen tog sin början, inte bara för fotboll, utan för all sport och idrott.
– Jag ville testa olika saker. Karate, som jag höll på med i 20 år, volleyboll, fotboll, handboll, stavhopp, innebandy med mera.
Så i stället för att satsa på yrket som sjömanskock, sökte han sig till jobb där idrott och friluftsliv ingick. Han hittade vad han sökte i barn- och ungdomsbranschen. I hela 40 år var Paerdy verksam som barnskötare, fritidsledare och idrottsledare – naturligtvis med stort fokus på idrott och friluftsverksamhet.
– Jag älskade varenda sekund av de 40 åren. Ungdomarna på fritidsgården i Huddinge var med på allt. Vi anordnade kanotveckor, cykelläger, olympiader med udda sporter som varpa och stövelkastning. Vi försökte till och med slå världsrekord i att lägga pussel och spela innebandy non stop, säger Paerdy, och tillägger:
– Men efter två dagar gav vi upp … Numera är jag vän på Facebook med ett 50-tal av dessa ungdomar.
Samtidigt som Paerdy professionellt jobbade med friluftsaktiviteter för barn och ungdomar, spelade han bland annat innebandy på fritiden. Innan han lade skorna på hyllan kände han att ha ville testa att utöva innebandy på högsta nivå. Paerdy nöjde sig helt enkelt inte med att lira på skoj. Han ville inte korpa, det var elitnivå om gällde.
– Jag provspelade för Vimmerby IBK och 1993 tog jag en plats i elitlaget – som 46-åring. Idag kan jag stoltsera med att vara den genom tiderna äldste svensken som varit målvakt i ett innebandylag på högsta nivå.
Att söderkisen kom till Östergötland och Vreta kloster skyller han på hustrun Kristina. Paret träffades genom internet för 16 år sedan.
– Det första jag tänkte när vi träffades var ”Jösses, vad liten hon är!”.
– Tur för dig att det inte var det första du sa, fräser Kristina tillbaka med ett leende.
Att Kristina var liten gjorde tydligen inget. De blev ett par och tillsammans sökte de efter ett boende för att starta upp ett nytt liv från scratch. Av ren röta (tur på äkta östgötska) lyckades de, efter bara några veckor i bostadskö, bli de spekulanter som hyresvärden ringde upp. I maj 2004 flyttade de in och samma år den 25 juni – som råkade sammanfalla med midsommarafton och Kristinas födelsedag - gifte de sig på den lövade logen på tomten.
Paerdy värdesätter livet mer än någonsin idag. Inte minst på grund av att han blev allvarligt sjuk för sju år sedan.
– Jag fick akut pankreatit – bukspottkörteln la av. I fem månader låg jag på US, helt beroende av sjukvården. Men jag överlevde, vilket jag tror att jag har idrotten att tacka för. Men rehabiliteringen tog fruktansvärt lång tid. Först kunde jag bara promenera några meter innan jag började gråta av trötthet. Jag ville så mycket men orkade inte.
Idag är han helt återställd, men han fick diabetes på köpet.
– Jag har varken typ 1 eller typ 2. Men diabetes har jag. Först blev jag bitter, men sedan tänkte jag, det är verkligen ingenting om man jämför med vad jag har gått igenom.
Paerdy ser att han verkligen har fått en andra chans och att det är hans skyldighet att ta tillvara på den.
Idag kostar han och hustrun Kristina på sig att vara pensionärer på heltid. De njuter av att vara bosatta i Paradiset – som de kallar sitt hem.
– Det var skönt på ett sätt att sluta med all idrott. Plötsligt fick jag tid för sådant som jag aldrig hunnit med innan.
Han snickrar – gärna tittskåp, ritar och skissar. På väggen hänger ett handmålat magnifikt släktträd i form av ett sjökort som Paerdy har gjort. Han vurmar för att sjuksköterskor ska få bättre arbetsvillkor och lön. Makarnas gemensamma intresse är trädgårdsskötsel, och de lever hållbart. Under sommarhalvåret producerar de i princip allt grönt till hushållet.
Närmast ska en stor spirea som skuggar en pion tas bort. Det finns alltid att göra i paradiset.