– Vi är en organisation som finns i hela landet och som har en stark gräsrotsrörelse. Vi kan sprida budskapet att ställa om, säger hon.

Vi träffas i S:t Olai kyrka i centrala Norrköping och på bordet framför oss ligger boken "Planetens och kärlekens gränser". Den tar upp klimatförändringarnas existentiella och teologiska utmaningar och de elva medförfattarna är en blandning av teologer och naturvetare.

Själva boktiteln är en känga till de hårda tongångarna i migrationspolitiken.

– Planeten har sina gränser, men kärleken borde vara gränslös.

Eva Katarinas bidrag är ett kapitel om kraft och svaghet och en lista med ekoteologiska perspektiv i punktform.

– Jag har valt att skriva väldigt personligt, då jag tror att det blir lättare att nå fram till andra människor på så sätt, säger hon och utvecklar.

– Vi står inför en jättestor utmaning och jag vill lyfta sårbarheten och svagheten. Ingen av oss kan vara perfekt eller göra allt. Men vi kan mötas i oron, rädslan och viljan att göra något. Och vi behöver varandra och ett sammanhang.

Därför har hon gjort listan som hjälper folk i församlingar att tillsammans fundera över begreppet ekoteologi, att det i grunden påverkar oss hur vi pratar om gud, människor och naturen i kyrkan.

Till vardags jobbar Eva Katarina i Söderköping S:t Annas församling och hon tar upp miljöfrågorna i alla sina predikningar. Ofta tas det emot positivt. Men det har hänt att hennes ord provocerat. Bland annat när hon ifrågasatt hierarkin där människan tar sig rätten att utnyttja djur för egen vinning.

– Det har hänt att människor som arbetar med exempelvis lantbruk känt sig kritiserade.

Hennes mål är inte nödvändigtvis att utmana, men hon tror samtidigt att kyrkan bör driva på förändringar.

– Genom tiderna har kyrkan talat om för människor hur de skulle leva. Det har varit väldigt många lagar och regler. Nu har vi i vår kyrka en period främst förkunnat kärleken och glädjen. Vi kanske borde få med både och, säger Eva Katarina och fortsätter.

– Vi får inte använda himlen som en smitväg för att låta bli att göra något här och nu. Det är en av mina ekoteologiska punkter.

Det starka intresset för miljöfrågor och rättvisefrågor har funnits med sedan barnsben och hon har också arbetat som kommunpolitiker för Miljöpartiet i sju år.

När jag frågar henne om hon lever som hon lär kommer svaret snabbt.

– Bara delvis. Vi har valt att leva nära naturen, vilket innebär att vi är beroende av bil.

Hon tror att alla miljövänliga saker vi gör är bra, men ger inte mycket för nya tekniska lösningar.

– Inte så att de inte spelar roll, men det viktigaste är omställningen. Att vi sparar, är varsamma och försiktiga och att vi tänker till innan vi handlar prylar.

Själv har hon alltid funnit livsglädjen i livets "enkla" nöjen. I familjen, hos nära och kära, i goda samtal och inte minst – i naturen.

Två saker hon alltid har älskat är att klättra högt upp i träd och att bada i sjöar och hav, oavsett årstid. Då känner hon sig som en del av världsalltet.

Hon gillar också att anta utmaningar. Förra sommaren slog hennes syster vad med henne om att bada på 100 olika platser under ett år.

– Eftersom jag jobbar i skärgården funkade det ju bra, säger hon med ett brett leende.

I år bestämde hon sig för att bli bättre på att dyka från bryggan, såna där coola dyk där du nästan hänger i luften en stund innan du slår ned under ytan, förklarar hon.

Innan vi skiljs åt vill jag veta hur hon ser på framtiden. 

Är du hoppfull eller har du klimatångest?

– Jag är rädd. Jag tror att det kommer att bli ganska illa. Sen vill jag ändå tro att vi når en "tipping point" , då vi kommer till insikt  och riktar in oss på andra värden.

– Så jag hyser något slags hopp, men ett kritiskt. Inte ett "kristet" glättigt hopp om att allt löser sig, utan jag tror att vi måste agera själva. Vi har syndat mot skapelsen och måste omvända oss och hitta andra lösningar. Vi måste hitta en livsstil som fungerar.