Michaela Plummer njöt av den svenska sommaren under det två veckor långa besöket i föräldrahemmet.
Det råder inget tvivel. Vi har kommit till rätt adress i Snöveltorp. Vid entrén vajar två flaggor – en svensk och amerikansk. Michaela, som numera heter Plummer i efternamn, öppnar dörren och tar emot. Här i föräldrahemmet har hon tillbringat två lediga veckor.
Med på resan till Sverige är även maken Shawn och hans föräldrar. Det är första gången de är i Europa. Och definitivt första gången de upplevt en svensk midsommarafton.
– De tyckte att det var lite märkligt, skrattar Michaela och slår sig ner på altanen för att berätta om det liv hon lever nu.
Långtifrån det hon trodde var möjligt, när hon som 19-åriga Michaela Kernen-Anefjärd tog studenten från Kunskapsgymnasiet i Norrköping, 2009. Visserligen fanns tanken på att bli polis väldigt tidigt. Men steget därifrån till att bli sheriff på den amerikanska västkusten är rätt långt.
– Jag är väldigt envis och målmedveten, lyder Michaelas förklaring till att hon i dag lever sitt drömliv med en sheriffstjärna på bröstet.
Michaela Plummer (tvåa från höger) och tre av hennes kollegor, i de karaktäristiska sheriffuniformerna.
Men det kunde ha sett helt annorlunda ut. För som sagt. Michaela hade att stora planer på att bli polis här hemma i Sverige.
– Andra året på gymnasiet var jag på en rekrytering för polisyrket, men de rekommendera att skaffa lite erfarenhet innan. Men jag, som har så mycket myror i brallan, tänkte "jag får väl lösa det på annat sätt", säger hon och skrattar.
I väntan på att klura ut vad "ett annat sätt" var åkte hon den 1 augusti 2009 till USA. Hon sökte in till en skola i Santa Barbara i Kalifornien för att plugga kriminologi. Hon plussade på med ytterligare en utbildning i idrott och hälsa. Det följdes upp med anställning på ett gym.
Så började tanken att gro på allvar – varför inte bli polis, här i USA? Men det krävde medborgarskap, som hon saknade. Och en misslyckad intervju inför en anställning, som är första steget in på utbildningen, satte tillfälligt stopp. Men Michaela hade nytta av sin envishet och sex månader senare anställdes hon civilt på ett poliskontor.
– Eftersom jag inte var amerikansk medborgare då heller fick jag jobba med olika typer av böter, säger hon.
Men så kom ytterligare en möjlighet. En ny antagning var på gång och Michaela hade hunnit få sitt medborgarskap.
– Tredje gången gillt kom jag in på polisutbildningen. Den är väldigt annorlunda mot den svenska, konstaterar hon och ser nästan svettig ut nu, vid bara tanken på den två veckor långa inledningen av utbildningen, som kan jämföras med en militär camp.
Michaela Plummer har precis tillträtt en tjänst med inriktning mot hemlösa. "Målet att att nå så många som möjligt för att erbjuda lösningar", säger hon.
– Syftet är att "skrämma dig". Klarar du de här dagarna klarar du allt. Vi prövades på alla sätt, säger hon.
Så berättar hon om en mental skjuts utan stopp och om det fysiska arbetet som fick tårarna att flöda. Under stress och delvis utan mat.
På schemat stod bland annat hårda kroppsliga övningar under övervakning av skrikande utbildare. Kombinerat med en disciplin som inte tillät några marginaler. Sju minuter, varken mer eller mindre, fick ett ombyte ta. Och uppställningen skulle vara perfekt. Liksom de otaliga marscherna. En blick åt fel håll kunde ge ett pass med armhävningar som straff.
Utbildningen till polis, som Michaela Plummer genomgick, får henne fortfarande att svettas. Men hon gav inte upp.
– Eller så fick man en skriva en uppsats, för hand, som skulle vara exakt så här lång, säger hon och måttar flera centimeter mellan tummen och pekfingret.
Men Michaela tog sig igenom med förklaringen att det inte "fanns ett enda ben i hennes kropp som var redo att ge upp". Och vartefter utbildning fortskred släpptes det lite på de stenhårda kraven. Till slut hade hon sitt certifikat.
– Jag fick jobb på polisstationen i Santa Barbara som "policeofficer". Det kallas man när man jobbar inne i städerna. Sheriff blir man ute i kommunerna, förklarar hon.
På ett av uppdragen i jobbet som sheriff.
Det blev sedan några år i den kändistäta lyxstaden, där det kostade "skjortan" att bo och leva. Men det var inte den främsta orsaken till att hon ett antal år senare slog ner bopålarna i Madera, i centrala Kalifornien. Det var kärleken.
– Vi hade båda deltagit i en tävling i crossfit några år tidigare och sågs som hastigast då. Efter några år hittade Shawn mig på Instagram och hörde av sig, berättar Michaela.
Shawn är också polis, anställd som detektiv.
2020 gifte sig paret.
– Tyvärr kunde inte någon i min släkt vara med, på grund av corona. Det var så klart tråkigt, men det blev ett sagobröllop, säger Michaela.
Efter flytten till Madera fick hon en tjänst som sheriff, ett yrke med en lön på mellan 75 000 och 110 000 dollar per år.
Tredje gången gillt. Michaela Plummer kunde till slut antas till polisutbildningen i Kalifornien och är numera sheriff.
Den första tiden var hon stationerad i bergen, för att bland annat hålla koll så att inga som befann sig där låg skadade. Nyligen fick hon en helt annat tjänst, riktad mot hemlösa.
– Min uppgift är att försöka få så många av dem som möjligt motiverade att ta hjälp, enligt de olika program som kommunen erbjuder. De flesta har verkligen stora problem med mental ohälsa och droger, säger hon.
Men det innebär inte att alla vill ta emot hjälp. Föraktet för poliser lever i allra högsta grad.
– Efter Black lives matter upplever jag att man från polisens sida här är mer rädd för konsekvenserna. Att vi mer och mer vidtar försiktighetsåtgärder, säger hon och syftar bland annat på den uppmärksammade händelsen i maj 2020 då en svart man dödades av en polis.
Det var en händelse som gav stort eko runtom i hela världen.
Föraktet mot poliser är påtagligt på vissa håll i USA, men klimatet där Michaela Plummer jobbar är väldigt bra.
– Men i det område där jag jobbar är det ett bra klimat för poliser, tillägger hon.
I jobbet som sheriff ingår även att delta i vissa ceremonier, som officiella begravningar, där poliskåren ska vara representerad.
– Då har vi särskilda uniformer, säger hon och visar en foto från ett av de tillfällena.
I tjänsten ingår att delta i olika ceremonier. Här är en av de tillfällena. Michaela Plummer står närmast flaggan.
Så tillägger hon:
– Jag lever verkligen det liv jag vill just nu. Jag är riktigt lycklig.
Förra året köpte hon och maken Shawn ett nybyggt hus, med planen att inreda en mysig trädgård. Och även när det gäller jobbet finns planer. Som att framöver jobba med olika typer av utredningar. Gärna med inriktning mot sexuella övergrepp och familjevåld, som enligt Michaela är utbredda problem i USA. Hon väntar nu på en ledig tjänst.
Några planer på att flytta hem till Sverige finns dock inte. Men hon önskar att hon kunde komma hem till sin familj oftare. Senast hon var hemma var för fyra år sedan. Coronapandemin har satt stopp. Och de snålt tilltagna semesterdagarna man har rätt till, menar hon.
Michaela hemma i Snöveltorp. Välkomnad med både en svensk och en amerikansk flagga. Senast hon var hemma var för fyra år sedan.
Och nu är den här semestern på väg att ta slut. Det är dags att sätta sig på flyget hem igen.
– Jag längtar så mycket efter vår lilla hund som varit kvar hemma, säger hon.