Han visar några gamla bilder i mobilen. Det är sent 1980-tal och en ljuslockig liten pojke i döskalle-tröja gör proffs-tecknet mot kameran. Det är i alla fall så det ser ut, men egentligen föddes Peter som flicka.
Fram till han började skolan var kön inget han reflekterade över. Han lekte med barnen på gården där han bodde och det var mest pojkar.
– Vi lekte krig och byggde bilbana i sandlådan, jag var som en av killarna och det var ingen som ifrågasatte det, säger han.
Det hände att Peters mamma klädde honom i klänning och satte upp små tofsar i håret, men när han började skolan bestämde han själv att det fick vara nog med det.
Den stora förändringen kom i samband med puberteten.
– Det kändes fel när kroppen förändrades. Jag skämdes och ville gömma mig, klädde mig alltid i stora kläder och sabbade hållningen, säger han och skjuter fram axlarna.
Att få bröst var värre än att få mens eftersom det syntes utåt, och att byta om efter idrotten var en plåga.
– Som barn tänkte jag aldrig att jag inte var tjej, bara att jag önskade att jag var kille. Då visste jag inte att det fanns något som hette transsexuell, det var inget man pratade om på 80-talet.
I hela sitt liv har Peter blivit ifrågasatt i omklädningsrum och på offentliga toaletter. Gå in på herrarnas vågar han inte i rädsla för att någon ska känna igen honom som kvinna, och på damernas har han gång på gång tvingats ”bevisa att han är tjej”.
– Jag tycker att fler toaletter borde vara könsneutrala, säger han.
Peter började tidigt längta efter barn. Han träffade en man, gifte sig och fick en dotter som i dag är 15 år och en son som är 13.
När han var gravid och ammade tänkte han mindre på kroppen – den gjorde det den skulle och gav honom det han ville ha. Det fick räcka så.
– I så många år var jag bara mamma, jag tror att jag gömde mig bakom det för att överleva.
Han var hemma med barnen när de var små, men när de började förskolan tvingades han hitta en ny identitet. Det medförde en massa konflikter inuti honom och han började må dåligt.
För första gången vågade han prata om hur han kände. Han sa till sina närmaste att han nog var bisexuell. Sedan berättade han att han inte kände sig bekväm i sin kropp och att han skulle vilja operera bort brösten. Då hade han precis separerat från sina barns pappa.
Det gick ytterligare några år och under en längre period var Peter sjukskriven för psykisk ohälsa. Till slut tog han sig samman och sökte vård för det verkliga problemet. Han fick träffa transteamet på Universitetssjukhuset i Linköping och en psykiatriker. Därefter blev det några träffar med en kurator och lika många med en psykolog. Han fick svara på ”tusen frågor” och göra tester för att bevisa att han var psykiskt stabil.
När utredningen var klar påbörjade han sin hormonbehandling.
– Jag har fått ökad behåring och rösten är förändrad. Matlust och sexlust ökar också, och så har fettet på kroppen omfördelats, säger han.
Nästa steg i den fysiska förvandlingen är en bröstoperation och i väntan på den använder han binder (ett linne som trycker in brösten).
När det gäller själva könskorrigeringen kan man välja mellan metoidioplastik, där man använder sig av det befintliga könsorganet för att skapa en penis som blir ungefär lika stor som en tumme. Eller falloplastik, där man konstruerar en något större penis med hud från insidan av låren. Ett tredje alternativ är att inte göra någon könskorrigerande operation alls.
– Fick jag välja hade jag velat ha en ”perfekt utrustning”, men det går ju inte, säger Peter.
Han har alltid varit livrädd för operationer, men just nu är det underordnat eftersom det här känns så pass nödvändigt.
Peter hoppas att även det juridiska ska gå igenom så fort som möjligt, namnet har han redan ändrat hos Skatteverket.
Han vill inte tala om vad han hette tidigare och han vill inte att nya bekantskaper ska veta att han varit någon annan än Peter. Det är därför han väljer att vara anonym i den här artikeln. Det går heller inte att ana att han fysiskt sett fortfarande är kvinna.
De flesta i omgivningen hanterar förvandlingen bra. Ex-mannen har varit stöttande och barnen har reagerat lite olika. Dottern tycker att det är helt okej, medan sonen har haft det ganska tufft och har svårt att vänja sig vid alla förändringar.
Peter önskar att det fanns något stöd att få för hela familjen, men det gör det inte. Tvärtom upplever han att vården har ganska dålig insikt i hur det är att vara transperson.
Han är också lite orolig för komplikationer som kan uppstå när man byter juridiskt kön, eftersom han hört att kopplingen mellan förälder och barn försvinner när man får nytt personnummer.
– Det känns som att samhället ligger efter i de här frågorna.
Sedan en tid har Peter en flickvän. Hon är pan-sexuell, vilket innebär att hon kan dras till alla könsvariationer och inte bara till cispersoner (personer vars biologiska kön överensstämmer med deras juridiska och sociala kön).
– Hon är lite rädd att jag ska bli personlighetsförändrad av hormonerna, men jag kommer ju fortfarande att vara jag, fast gladare.
På jobbet har han medvetna kollegor som försöker tänka på att säga Peter och att använda rätt pronomen när de pratar om honom.
– Det gör inget om de säger fel ibland, men jag är glad att de försöker säga rätt.
Peter tror att det mesta i hans liv varit annorlunda om han vuxit upp nu. Antagligen hade han påbörjat sin könsbekräftande behandling så fort han kommit in i puberteten, i stället för att vänta tills han närmade sig 35. Men då hade han ju inte haft sina barn, konstaterar han.
– Just nu är det ganska mycket som är jobbigt, men det som håller mig uppe är att det kommer att bli bra till slut.
Fotnot: Peter heter egentligen något annat.