Varje måndagskväll samlas improvisatörerna för att öva i kulturkvarteret Hallarna. Man kan inte säga att de repeterar eftersom det inte finns något att repetera.
– I stället övar vi upp vår förmåga att se vart medspelarna är på väg, som Anita Ekermann uttrycker det.
Hon är ordförande i Teater Impuls men vill inte kalla sig teaterns ledare, ordförandeskapet turas man om med. Övriga på plats denna kväll är Magnus Bergman, John Johansson, Klas Johansson och Lisen Kromnér. Ytterligare några personer är knutna till Teater Impuls, även musiker, men alla är inte med vid varje övning.
– Vi har ju vanliga arbeten också så man är med så gott man kan, säger Lisen Kromnér.
En annan medverkande är publiken. Aktörerna brukar be teaterbesökarna hitta på olika saker som ska vara med i handlingen och utifrån det skapas sedan en improviserad berättelse där vad som helst kan hända.
Föreställningens första del är i regel lite längre. Efter paus gör gruppen i stället en serie kortare scener, gärna skruvade, och även här bygger det på de förutsättningar publiken sätter.
Det här gör att det ofta blir roligt i salongen när Teater Impuls spelar men allt de gör är inte komedi. Det kan lika gärna bli tragedi eller action. Eller förstås vad som helst.
Anita:
– Ska vi visa?
Visa vad, undrar jag.
Magnus:
– Ja, vad vill du se?
Där blir jag lite ställd och då passar gruppen på att värma upp lite. ”Jag är en sten” säger någon och blir en stenstaty. ”Jag är en sax” säger en annan och förhåller sig till den första. En tredje blir ett snöre, sedan kommer en sömmerska som letar efter något och på så sätt fortsätter gruppen sin successiva förvandling.
Sedan ber Magnus mig nämna en plats och en relation, för nu ska de ge exempel på hur en riktig föreställning kan gå till. Jag får fram garage och inbrottstjuv. Förresten, inbrottstjuv är kanske ingen relation men aktörerna har redan kastat sig över uppgiften.
Alla fem drar sig utåt scenens kant och börjar trumma med fingrarna mot väggen, ”det regnar”. Anita gör entré och bryter sig in i det påhittade garaget, Magnus kommer och får syn på den uppbrutna dörren, det är nog hans garage, Lisen dyker upp och undrar vad som hänt och Magnus säger att de måste ha något att slå med, han hittar ett tillhygge och så går de in, Anita upptäcks och övermannas, tydligen slår de ihjäl henne för strax hamnar hon hos djävulen (John) som säger att hon ska få en chans till och misslyckas hon ännu en gång är hennes själ hans.
Klas går förbi med sin imaginära hund, ”kom nu Brutus, det regnar”, Anita upprepar sitt inbrott, men Magnus som nu står vid sidan av scenen tar en gitarr och börjar nynna, Anita går åter in i garaget och denna gång hittar hon värdesaker, men Lisen och Klas blir råttor som kastar sig över henne och så dör hon igen och John återkommer i rollen som djävul, ”du sa inget om monsterråttor” fräser Anita och John svarar ”så kan det gå”.
– Det låter som en sång, säger Magnus som står med gitarren och börjar sjunga ”Så kan det gå” till en improviserad melodi.
De andra sjunger med så gott de kan, texten hittas ju på i stunden. Låter det kaotiskt? Det är nog fel ord eftersom aktörerna hela tiden söker en handling att förmedla, en röd tråd, en berättelse. Men oförutsägbart är det helt klart och det är själva poängen.
– På en vanlig teater kör man samma pjäs kväll efter kväll. När vi går ut på scenen vet vi aldrig vad vi kommer att berätta, säger Anita när alla satt sig igen.
– Jätteskönt att inget är förutbestämt, säger Magnus.
– Ja, tillägger John, att veta att inget kan gå fel.
Många skulle nog i stället frukta att precis allt kan gå fel om ingenting är bestämt på förhand. Men improvisationsteater är inget för den som har stort kontrollbehov, det är aktörerna överens om.
Att ha ett stort ego är heller ingen bra förutsättning, tillägger de. Den som vill glänsa i rampljuset bör välja en annan scenkonst. Här handlar det om att låta sina medspelare lysa, att kunna spinna vidare på en ny tråd i handlingen som någon plötsligt introducerar.
– Ibland kan man ha fått en jättebra idé själv men så kommer någon annan in och vänder på allt, säger Lisen.
– Ja. Då får man bara släppa det, konstaterar Klas.
Det tajta samspelet som ibland blir mycket fysiskt kräver en stor trygghet inom gruppen.
– Ju tryggare man är med de andra desto tuffare scener kan man göra, säger John.
Aktörerna måste också kunna lita på att medspelarna kliver in och räddar en om man plötsligt inte vet hur man ska fortsätta.
– Impro är som ett beroende, säger Magnus. Det märks nu när det varit jul. Sommaren är också jobbig. Här kan man vara vem man vill för en stund.