– Det är en forskning som ligger i absolut framkant inom sitt område i världen och att jag får vara en del i den satsningen är en dröm som går i uppfyllelse.
Arghya och hans cirka 100 kollegor från 27 olika länder håller på med forskning som för oss lekmän låter som rena science fiction. Men han försäkrar mig att om alla delar går i lås så kommer det att revolutionera många delar av vårt samhälle, och det redan om några decennier. Så det är nog bäst att vi vanliga dödliga sätter oss in i vad de sysslar med. Vanliga träd ute i naturen kan bli solceller som laddar batterier, för att inte tala om tidningspapper som kan fungera som batterier. Eller så kan ett litet chip i hjärnan göra att en epileptiker blir helt symtomfri, eller att en alzheimerdrabbad få ett relativt normalt liv.
Förklaringen är att man på laboratorienivå förenar de biologiska systemen med de teknologiska och får fram nya enheter med helt nya och värdefulla egenskaper.
Djur, växter och alla andra biologiska system kommunicerar med joner och molekyler, medan modern teknik använder elektroner. Och forskningen har nu kommit fram till metoder som gör att de här två kan ”prata” med varandra, vilket kan skapa oändliga möjligheter inom områden, som omvandling och lagring av energi, medicinsk teknologi och biologi. I Norrköping arbetar man med att ta fram verktygen så att de nya rönen också kan omsättas i praktiken.
Arghyas nisch är den praktiska nyttan för epileptikerna där alltså den medicinska tillämpningen står i fokus. Samarbete sker med både Karolinska institutet i Stockholm, universitetssjukhuset i Linköping och ett sjukhus i Marseille, där hjärnkirurger delar med sig av sina kunskaper om hjärnan, samt ett forskningsinstitut på Kreta som fokuserar på tillverkning av nanoteknologi. De sensorer som chipen utrustas med ska kunna läsa av hjärnan när ett epileptisk anfall är på gång och då pumpa ut rätt dos medicin för att stoppa anfallet innan det sker. Epileptikern själv märker ingenting. Hittills har man inte provat de nya enheterna eller chipen på människor, men försöksmöss visar lovande resultat.
– Genom att enheterna består av organiskt material så stöter inte kroppen bort dem, som skulle varit fallet om de varit helt tillverkade av oorganiskt material, säger Arghya.
Det är fascinerande att lyssna på honom och trots att vårt samtal sker på engelska och är fullt av vetenskapliga termer, som jag inte alltid förstår, rycks jag med av entusiasmen.
– Jag jobbar i en fantastisk arbetsgrupp där friheten är stor. Det uppskattar jag extra mycket. På många universitet har man ett större tunnelseende, man har bestämt sig för en tes som ska bevisas, men här är alla kreativa idéer välkomna.
Andra delar av LOE jobbar med helt andra spår. Ett spännande projekt är E-plantor där man utnyttjar växtens kärlsystem och organ på plats i naturen för elektroniska experiment, även de baserade på organisk teknologi. I förlängningen ser man hur träden kan fungera som solceller som kan lagra energi och ladda batterier.
Arghya, som är indier, kommer närmast från två års studier i Singapore där han tagit sin mastersexamen i ”grön” elektronik. Det var hans professor i Singapore som berättade om den svenska forskningen och hon förstod att han skulle bli intresserad av den. Han sökte, kallades till intervju och damp alltså ner i den svenska verkligheten lagom till Valborg.
– Efter intervju in Norrköping var jag helsåld. Här finns ett fantastisk universitet mitt i stans vackraste delar och med hela stadens utbud på gångavstånd. De flesta universitet ligger i tråkiga utkanter av städerna och umgänget blir mer instängt. Här känner jag mig som en del av ett helt samhälle, inte bara ett universitet.
Än pratar han inte svenska eftersom man uteslutande pratar engelska på institutionen. Men han tycker det är viktigt att lära sig.
– Jag spelar badminton två gånger i veckan. Det är något jag gjort länge och därför ville jag fortsätta här. Där pratas det bara svenska. Så efter hand hoppas jag få mer tid att verkligen lära mig. Än har det varit så mycket nytt på jobbet.
Arghya är född i Jamshedpur strax utanför Kolkata (tidigare Calcutta) i landets nordöstra del. Han har inga syskon.
– Jag tjatade alltid på mamma och pappa att jag skulle få en syster men det blev inte så.
När han var tio år flyttade familjen till Chennai (tidigare Madras) i södra Indien. Det känns ju enkelt, som att flytta från Norrköping till Sundsvall. Men så enkelt var det inte.
– Indien är ett enormt stort land och varje del har sitt eget språk. Så för mig var det som att flytta utomlands. När jag bodde i Jamshedpur pratade jag bengali men i Chennai talar man tamil, så jag fick lära ett helt nytt språk. Jag hade lärt mig engelska och det kan nu många i Indien, men man måste också kunna det lokala språket för att passa in.
Hindi är det mest talade språket i Indien vilket Arghya också behärskar. Tack vare den kunskapen kunde han genomföra sin ingenjörsutbildning vid ett universitet nära New Delhi. Och det var där under ett projektarbete i slutet av studierna som han fick inspiration att fortsätta med den forskning som nu lett till att han hamnat i Sverige.
Vad som händer när doktorsavhandlingen är klar vet han inte. Men drömmen är att skapa kommersiella företag som jobbar med den nya tekniken i Indien och Asien.
– Marknaden är ju enorm! Och vi forskare på LOE är på gång att starta företag redan nu för att marknaden ska få upp ögonen för de framsteg vi gör. Så det är en spännande framtid som väntar oavsett var jag hamnar till slut. Men just nu är jag bara mer än nöjd med att jag bor i Norrköping, säger Arghya Roy.