Dahlia berättar om sin uppväxt för att andra ska våga ta hjälp. Barn och vuxna. "Jag tror att det är viktigt att socialtjänsten jobbar närmare människor och man får information om olika former av stöd som finns."
När fallet "Lilla hjärtat" blev känt insåg Dahlia Rezai att det hade kunnat vara hon. 20 år tidigare, i samma kommun, levde hon i en familj med stora problem. Detta var välkänt av socialtjänsten, som under årens lopp gjorde flera utredningar.
– Att ta del av ”Lilla hjärtats” öde drabbade mig på djupet, och det blev påtagligt att det hade kunnat vara jag. Inga andra jämförelser mellan min och hennes situation men jag kunde identifiera mig med henne.
När Dahlia, eller Milischia som hon hette då, var två år placerades hon och hennes mamma på ett HVB-hem. Socialtjänsten ansåg att det fanns risk att hon utsattes för fara. Men placeringen blev kortvarig. Föräldrarna ville inte ha hjälp.
– Jag växte upp i ett hem som präglades av psykisk ohälsa, långtidsarbetslöshet, fattigdom och social utsatthet. Många former av social problematik. Våld. Det var en väldigt otrygg miljö, med vuxna som hade fullt upp med sig själva, säger hon.
Dahlia berättade för första gången offentligt om sin tuffa bakgrund i samband med en föreläsning inför elever i Hageby januari 2019.
– Det var inte ett lätt beslut. Mitt syfte med att prata om de här frågorna är att försöka minska stigmatiseringen och skammen som väldigt många av oss känner när man har levt i fattigdom eller varit utsatt under uppväxten.
Hon gör det också för att trycka på behovet av politiska åtgärder.
– Vad händer om eleven sedan går till skolkuratorn eller till en lärare och berättar? Är vi som samhälle rustade att på bästa sätt hjälpa den eleven då? Många hemlighåller missförhållandena av rädsla för att det ska bli värre, precis som jag själv gjorde.
Dahlia har begärt ut sina handlingar från Stadshusarkivet i Norrköping och har läst alla utredningar som gjordes om familjen.
– Det som var mest omskakande var att förstå hur mycket socialtjänsten visste om de missförhållanden som rådde. Det gjordes exempelvis allvarliga observationer på det där HVB-hemmet, men trots det fick vi åka hem utan vidare insatser. Det är en skandal, tycker jag. Att det gick till på det sättet – och att det kan bli så än i dag.
– Det är väldigt många barn som far illa utan att det kommer till socialtjänstens kännedom – och när det väl blir känt så saknas ofta resurser och befogenheter att verkligen göra det som är bäst för barnet.
Hennes erfarenhet är att systemet utgår från vad föräldrarna säger.
–Det är helt fel utgångspunkt att vänta tills skadan är skedd och en orosanmälan är gjord, och att insatserna sedan är frivilliga. Jag vill se en mer proaktiv socialpolitik som arbetar systematiskt och uppsökande med barnens bästa som utgångspunkt – inget annat.
Dahlia vill att fler vuxna ska ta ansvar när de befarar att barn far illa.
När Dahlia blev äldre kunde hon hitta stöd hos andra vuxna. Viktigast blev mormor, men det fanns fler.
– Små saker gjorde stor skillnad. Som att jag fick en slags fristad hos grannarna, eller musikläraren som såg mig lite extra och uppmuntrade mig att söka till musikklass.
– Som vuxen kan man med små medel göra jättestor skillnad för barn i sin omgivning. Det önskar jag att fler vuxna gjorde – i det lilla men även när det gäller att ta ansvar om man misstänker att det råder missförhållanden. Vi får inte vara så jäkla konflikträdda.
Hur har din uppväxt påverkat dig?
– Den har påverkat mig jättemycket förstås. Att från väldigt tidig ålder tvingas stå på egna ben och få ta hand om sig själv, det har gjort mig självständig, och jag har utvecklat en stark självdisciplin och drivkraft som har hjälpt mig i livet. Samtidigt säger min bakgrund långt ifrån allt om mig som person, det jag kan och intresserar mig för. Jag upplever tyvärr att det är lätt att reduceras till en stereotyp när man talar öppet om den här sortens erfarenheter.
Hon är förändringsbenägen och räds inte svåra frågor, eftersom hon är van vid att alltid analysera omgivningen och hantera utmaningar. Men det har kommit till ett högt pris, och det hade lika gärna kunnat bli precis tvärtom.
– Det är inte ovanligt att man med min bakgrund kantrar över, mår förfärligt dåligt och själv hamnar i samma typ av svårigheter. Livet har varit som en brant bergsbestigning utan någon att luta sig mot. Att jag hade tak över huvudet och överhuvudtaget kunde utbilda mig har jag välfärdssamhället att tacka för.
"Livet har varit som en brant bergsbestigning utan någon att luta sig mot."
Erfarenheterna har kommit till användning i hennes yrkesliv, där hon på olika sätt har arbetat med välfärdsfrågor.
– Under mina år i politiken och som politiskt sakkunnig på Regeringskansliet har jag noterat att det är få, både politiker och tjänstepersoner, som kan relatera till den utsatthet som många samhällsutmaningar bottnar i. Den förståelsen betyder något när man ska utforma politik, för det är väldigt komplext.
Under högstadiet pendlade Dahlia till Skärblacka för att gå i musikklass. Hon var den enda eleven som inte kom från området.
– Det var en väldigt homogen miljö som var ovan för mig. Det var när jag kom dit som jag första gången insåg hur segregerat samhället är. Jag minns fortfarande hur privilegierade jag tyckte att mina kompisar i skolan var. De kunde ju åka på semester, köpa saker. Den insikten ledde mig till politiken i Norrköping.
Därifrån gick hon sedan till Kunskapsgymnasiet.
– Då fick jag skolkamrater som hade det ännu mer förspänt. Och så där har det fortsatt kan man säga.
Dahlia jobbade heltid med att koordinera regeringens arbete under flyktingkrisen. Men hon ville som många andra också engagera sig ideellt. Därför startade hon en kör. "Körsång är kanske det bästa sättet man kan tänka sig att jobba med integration."
Stegvis har klassamhället uppenbarats för henne.
– Än i dag möter jag människor och hamnar i sammanhang som på nytt får mig att tappa hakan. Det är ... fascinerande. Det säger någonting.
Efter gymnasiet lämnade Dahlia Norrköping. Hon åkte till Frankrike en kort period för att läsa franska, sedan väntade studier i Uppsala. Där tog det politiska engagemanget ordentlig fart. Förutom att hon satt i kommunstyrelsen hade hon en del internationella uppdrag inom FN och EU samt flera biståndsprojekt.
– Att få tala inför FN:s generalförsamling var det största jag kunde tänka mig då. Att få leva den drömmen var fantastiskt. Sedan var min dröm att få vara med och påverka politiskt och att då bli uppringd av arbetsmarknadsministern och få frågan om jag ville jobba med henne var en till dröm som gick i uppfyllelse, säger hon.
Då fick hon som politiskt sakkunnig ansvar för mottagandet och etableringen av asylsökande och nyanlända. Det gjorde hon under flera år, bland annat under flyktingkrisen 2015.
Med föräldrar från Iran och Finland är det en fråga som ligger henne varmt om hjärtat.
– Jag har på väldigt nära håll sett vad som har brustit i hur vi tar emot människor och vilka förutsättningar som krävs för att få en bra start i det här landet. Det var häftigt och meningsfullt att få vara med om att försöka förbättra den politiken från grunden och bygga system som vi faktiskt har saknat.
Att få arbeta som sakkunnig i regeingskansliet var en dröm som blev sann.
Att ha vuxit upp i ett mellanförskap etniskt, kulturellt men också som klassresenär, ser hon som en styrka.
– Jag har lärt mig navigera i koder, traditioner och seder i olika samhällsklasser. Det är väldigt speciellt att röra sig mellan misär och social utsatthet ena dagen och andra dagen vara under kristallkronor i maktens korridorer. Det har varit både påfrestande och lärorikt.
I sitt arbete har hon tryckt på vikten att systematiskt arbeta för barn och unga som riskerar att fara illa – så att de får stöd i tid.
– Vi agerar först när skadan är skedd och någon uppmärksammar det. Det är ohållbart. Det skapar väldigt mycket mänskligt lidande och leder till väldigt stora kostnader för samhället i stort. I form av människor som mår psykiskt dåligt under resten av livet, har svårt med vuxenblivandet, att klara sig själva.
Hon tar upp forskning som visar vikten av att unga går ut skolan med fullständiga betyg och får en trygg hemmiljö med föräldrar i arbete.
– Vi vet ganska väl vad som behöver göras för att bryta utsattheten, ändå väljer vi att inte göra det, säger hon.
– Norrköping är ju faktiskt en av få kommuner som jobbar med sociala investeringar. Jag har varit stolt över att se att man ligger i framkant där, samtidigt är det i alldeles för liten skala, men man visar ju ändå att det går att vända på perspektivet lite.
I dag har Dahlia Rezai själv barn. "Jag blev nästan lite överrumplad av hur mycket jag älskar att vara mamma. Det är det största som har hänt mig och jag är så mån om att ge dem en bra uppväxt."
Nu har du själv familj, vad har föräldraskapet betytt för dig?
– Mycket. Jag har fyra söner, två egna och två bonus, och de betyder allt. Jag blev nästan lite överrumplad av hur mycket jag älskar att vara mamma. Det är det största som har hänt mig och jag är så mån om att ge dem en bra uppväxt. Jag intresserar mig för psykologi och hur man bygger självkänsla hos sina barn, och bildar mig gärna en medveten uppfattning om hur jag vill agera som förälder. Jag har kanske inte så många goda förebilder men jag vet hur jag inte vill att det ska vara.
Hon har fortfarande kontakt med sina föräldrar.
– Jag behöver sätta tydliga ramar för de relationerna. Mina referensramar ser ganska annorlunda ut i dag mot vad de gjorde när jag växte upp, och jag försöker måna om mina egna gränser för att det ska vara hållbart.
Dahlia understryker att bakgrunden inte säger allt om henne. "Jag upplever tyvärr att det är lätt att reduceras till en stereotyp när man talar öppet om den här sortens erfarenheter."
Om du kunde gå tillbaka i tiden och prata med dig själv som liten, vad skulle du säga då?
Dahlia Rezai tystnar för första gången. Hon skruvar på sig och ögonen tåras.
– Det kommer att bli bra, det är inte ditt fel. Som barn så vet man ju inte riktigt vad som är ens eget ansvar och ... Man är väldigt utsatt. Det är väldigt skönt att vara vuxen.
Det är i dag som hon inser hur mycket ansvar hon fick ta. Tidigt.
– Att titta på min sexåring och minnas hur jag själv fick ta ansvar för saker som att handla mat i den åldern. Det är helt obegripligt. Jag kan inte se mina barn ta så stort ansvar, det skulle de ju aldrig behöva göra, men det blir så påtagligt hur orimligt det var.