Hon har varit på Östgötateatern sedan hon kom från Göteborg i slutet på 1980-talet. Där hade hon jobbat med den fria gruppen Atelierteatern. Här blev uppdraget att arbeta med försäljningen av Östgötabalettens turnéer.
– Det var fantastiskt roligt, och så synd att baletten lades ned 1995, säger Marie när vi träffas i det ganska folktomma teaterhuset i Norrköping.
Det är måndag och de flesta har ledigt, även Marie som kommit hit för intervjuns skull. Hon är produktionschef och vice teaterchef på Östgötateatern, men just nu introducerar hon sin efterträdare för i juni blir hon pensionär.
Trots ett långt arbetsliv i teatervärlden har hon aldrig längtat upp på scenen.
– Jag hittade en uppsats för några år sedan som jag skrivit i tioårsåldern. Där stod att jag ville jobba på teatern som vuxen men inte stå på scen. Jag blev så förvånad, att jag tänkte så redan då.
Även om hon inte hade skådepelardrömmar lockade alltså teatern som arbetsplats. I lilla Landeryd i Småland där hon växte upp fanns ingen teater att inspireras av, men det tomrummet fylldes av tv-teatern.
– Den var stor på 1960-talet och vi tittade på allt, säger Marie som fortfarande minns Lars Forssells ”Söndagspromenaden” och flera andra tv-pjäser från den tiden.
Hon läste sedan sociologi i Göteborg och gick en utbildning till dramapedagog, träffade Johan och fick barn. De bodde centralt i Göteborg, jobbade centralt och hade barnomsorgen centralt och till slut kände de att nej, nu räckte det med storstad.
Sommarstället i Malexander var deras andningshål, kanske kunde man flytta till Östergötland för att få närmare dit? Ja, man kunde ju rentav flytta till Malexander. Så de gjorde det, sålde sommarstället, köpte ett nytt hus i den lilla orten vid Sommen och Marie pendlade till jobbet på Östgötateatern.
Där bodde de till 1999, året för den händelse som många förknippar med Malexander. Polismorden.
– Det har alltid varit en så skön och trygg plats. Men den gången var det inte det.
När Marie körde hem från Linköping dagen efter de dramatiska händelserna stoppades hon av polis fem gånger, vid ett tillfälle riktade sex poliser sina automatvapen mot henne medan hon uppmanades att långsamt ta fram sitt körkort.
– Det var så obehagligt att ha skarpa vapen riktade mot sig på det sättet. Jag kan vara en lite bråkig person och brukar inte vara rädd, men då var jag rädd. Annars hade jag nog börjat argumentera med dem.
Marie är sådan, hon är orädd och säger vad hon tycker. Till vem som helst. Även om det någon gång kan bli konfliktfyllt i stunden menar hon att det främjar en bra dialog på sikt.
– Sedan måste man vara lite klok också och välja sina strider. Och även bemöta människor så som man själv vill bli bemött. Det finns så klart människor som inte är bekväma med att man säger vad man tycker, men jag har aldrig bestraffats för att jag gjort det.
Ett annat framträdande drag hos Marie är effektiviteten. Hon säger det rent ut, hon är snabb och effektiv. Det kanske man måste vara om man får 50 mejl varje dag och telefonen ringer stup i ett.
Hur hanterar du det där?– Det är ju bara att svara. Och mejlen finns ju kvar. Jag har som princip att svara på dem senast dagen därpå.
Som motvikt, eller är det kanske också en sorts effektivitet, går Marie morgonpromenader varje dag och då försöker hon hålla alla tankar borta. Hon kallar det att gå närvarande.
– Det handlar om att inte tänka på vad som ska hända senare utan bara kunna lägga märke till en fin fågel eller oj, vilken märklig bark på det där trädet. Det är inte så jävla lätt för saker tränger sig ju på, men då får man hålla emot.
Lugnet hittar Marie också i Malexander. Dit flyttar hon och Johan permanent till sommaren efter att ha bott i Norrköping sedan 1999. Och då blir det fiska av. Båda älskar att fiska.
– Jättemycket. Det är det bästa jag vet. Det är avkopplande och samtidigt måste du hela tiden vara närvarande.
Det här är ett ämne som Marie går igång på. Hon pratar om abborrfiske i Sommen. Med jigg, det är bästa betet men man får prova sig fram för att veta exakt vad som gäller den dagen. Förra sommaren fick de 200 abborrar, det vet hon eftersom hon och Johan för bok över fångsterna.
Hon pratar om gäddor. Och om drömmen att någon gång lyckas fånga en av Sommens stora rödingar. Och hon pratar om friden.
– Vi kan vara vid huset i Malexander en hel helg utan att se en enda människa. Det är en stor kontrast mot här där jag hela tiden förhåller mig till många andra. Men jag har haft ett jätteroligt jobb med många trevliga människor. Jag har uppskattat att jobba med Östgötateaterns breda verksamhet. Vi får se hur jag klarar omställningen när mejlen slutar komma och telefonen inte ringer.