I en intervju med Christian Zell som publicerades i NT i januari 2012 fick han frågan "Vad tror du att du gör om tio år?". Det har visserligen bara passerat ungefär sju år sedan frågan ställdes men jag passar ändå på att läsa upp svaret för att se om det står sig.
"Jag hoppas kunna spela teater till jag trillar av pinn, hur det nu ska gå till. Vi har ett hus på landet, på västkusten, jag bor kanske där."
– Nästan rätt ändå, konstaterar Christian när han konfronteras med sitt forna jag.
För även om han numera är pensionär sedan flera år har han inte lämnat rampljuset helt. Fram till i juni i år spelade han till exempel Cameron i Östgötateaterns uppsättning Camera, en musikal om Ingrid Bergmans liv.
– Jag fick frågan och kunde helt enkelt inte tacka nej. Men numera kan jag välja fritt som det passar mig.
Under hösten/vintern har han också två evenemang på gång. En jubileumskonsert tillsammans med Linköpings orkester och körer till minne av fredsdagen under första världskriget, och så Dickens – en julsaga ihop med Symfoniorkestern i Norrköping.
Och fortfarande står dörren på glänt för fler projekt.
Så var det huset på Västkusten. Uppenbart har han inte flyttat dit permanent ännu, men han åker dit ofta och gärna.
– Jag älskar att vara där och bygga, fixa och pyssla med trädgården. Det har alltid varit skönt att komma dit och gå in som i en annan värld. En värld där jag kan släppa tankarna på allt annat, säger han.
Den 15 september fyller han 70-år och födelsedagen kommer också att firas i det lilla röda torpet med närhet till åkrar, skog och hav. Han ska fira med familjen och en god middag.
Men än så länge arbetar hans fru, Marika Strand, fortfarande kvar på Östgötateatern, så någon flytt är inte aktuell än på ett tag. Dessutom trivs paret väldigt bra i Norrköping. Sedan sex år tillbaka bor de i en lägenhet i ett 1700-talshus med utsikt över industrilandskapet från balkongen.
– Enda nackdelen är att det kan vara väldigt livat på helgerna, men det får man ta.
Christian föddes i Danderyd i Stockholm och bodde i huvudstaden de första sex åren av sitt liv. Därefter flyttade familjen ner till Skåne och sedan blev det en hel rad flyttar under barn- och ungdomstiden.
– Pappa arbetade som statstjänsteman och enda sättet att göra karriär var att flytta på sig. Men jag tyckte att det var hur kul som helst att komma till nya ställen.
Han växte upp med tre systrar, en äldre och två yngre, och de har alltid haft en nära relation vilket han tror underlättade i det kringflackande livet.
Som barn vill han bli läkare, helst kirurg. Han tyckte om tanken på att kunna "laga människor". Men när han blev äldre tog andra intressen över. Han hade kompisar som gick på scenskolan och som tyckte att skådespelaryrket skulle passa även honom. Christian var lite tveksam till en början, men i samband med att han gjorde lumpen i Malmö år 1971 ansökte han permission för att kunna söka till stadens scenskola. Han kom in.
– Det var nog tur att jag fixade det direkt, för när något inte funkar på en gång byter jag till nåt helt annat, säger han med ett leende.
Men skådis blev han och snart insåg han att talang inte är tillräckligt, utan att det krävs mycket hårt arbete och ett hårt skal.
– Skådespeleri är ganska speciellt bland yrken och det gäller att orka. Varje föreställning kräver nya verktyg för att kunna hantera den och du stöter på en mängd motgångar och svårigheter.
– Du måste vara mjuk och hård på samma gång.
Han var engagerad vid stadsteatrarna i Malmö, Helsingborg, Uppsala, Gävle och Göteborg. Under en tid var han gift med skådespelerskan Katarina Zell och tillsammans fick de en son. År 1986 träffade han sin nuvarande fru, Marika Strand, även hon skådespelerska och 1988 fick de en dotter ihop.
År 1990 fick både Christian och Marika anställning vid Östgötateatern genom kontakter och de fick direkt ett gott intryck av Norrköping. De erbjöds en stor, fin lägenhet i huset ovanför café 12:an och i närheten bodde andra skådespelare.
– Vi brukade äta middag ihop på gården och det var ett fint liv och något helt annat än Göteborg där vi varit innan. Här välkomnades vi med öppna armar.
Och här har de blivit kvar i 28 år. Christian har spelat i en lång rad föreställningar genom åren, som "Me an my girl", "Timmarna med Rita" och "Familjen Adams". Hans personliga favorit är "Spelman på taket" där han gestaltade huvudpersonen, den fattige mjölkbonden Tevje.
Han har även medverkat i en rad tv-produktioner, bland annat "Raskens" och "Värmlänningarna". Men det är på scenen han trivs bäst.
– Där jobbar du tillsammans med publiken och känner reaktionerna på en gång. När du gör tv får du ofta göra samma scen gång på gång.
– Och även om du får till din roll jättebra under en tagning, så kanske den ratas för att ljuset är fel eller så. Det är väldigt frustrerande.
Skådespelaryrket är även speciellt på ett annat sätt, nämligen att du blir igenkänd på stan.
– I andra städer har det hänt att personer kommit fram och tackat för en bra föreställning, men sällan här. Här kan jag se att människor känner igen mig och kanske viskar, men sen låtsas de som ingenting, säger Christian med ett skratt.
– Man vill såklart inte kasta sig på andra människor, men jag tycker bara att det är roligt om någon kommer fram och pratar. Att beröra andra människor är ju det jag valt att ägna mitt liv åt.