Redan när Benjamin var liten bebis märkte hans föräldrar att något var fel.
– Han jollrade inte och reagerade inte på ljud, men han var väldigt alert när han såg, berättar pappa Henrik Ahlström.
De kollade upp det och fick först beskedet att Benjamin hade fosterfett i öronen, sedan att det var fostervatten som satt kvar. De kände på sig att det inte stämde men fick kämpa hårt för att få göra ett ordentligt hörselprov. När de väl gjorde det visade det sig att han hade en grav hörselnedsättning som beror på en genetisk defekt, och att han bara kunde höra bullerrester.
Vi ses på det nyöppnade caféet nära Östgötaporten. Henrik kommer från Norrköping från början men bor nu för tiden i Katrineholm. Benjamin, som hunnit bli sju år, spelar ett spel på sin iPad och är inte så intresserad av vuxenpratet, men han kan höra oss och det är huvudsaken.
Från början fick föräldrarna beskedet att Benjamin aldrig skulle kunna få ett normalt tal. Han fick hörapparat men den hade ingen effekt.
De hörde talas om något som hette cochlea-implantat (CI), som i bästa fall skulle kunna göra sonen fullt hörande. (Se faktaruta för mer information).
– Vi kämpade jättemycket för att Benjamin skulle få ett CI, men vården tyckte att det var för dyrt – de kostar 75 000 kronor styck.
Men efter tre års kamp träffade de till slut en överläkare som menade att en sådan operation borde ha gjorts redan när Benjamin var fem månader gammal.
– Hade man gjort det då så hade han pratat som vem som helst i dag, säger Henrik.
När det första implantatet opererats in hörde han en del, men det var först när han fick det andra som hela hans värld förändrades.
Henriks första minne av när Benjamin började höra var när de satt hos teknikern som startade apparaten för första gången.
– Jag såg hur hans ögon gnistrade till. Han blev så glad. Och det som var ännu häftigare var när vi gick därifrån. Benjamin sprang på marmorgolvet inne på Karolinska sjukhuset och stannade upp och tittade bakom sig. Han hade hört sina egna fotsteg.
Minns Benjamin vad han hörde först av allt?– Fåglar och topter (helikopter), flygplan. Motorcykel, säger Benjamin och Henrik får hjälpa till att tolka lite.
Om Benjamin tar av sig sitt CI hör han absolut ingenting. När det är på kan han höra alla toner, från lägsta baston till högsta pip. Ljudet låter lite metalliskt som att man pratar i en burk. Henrik har fått testa en apparat som gör att man kan samhöra, så han vet ungefär hur Benjamin uppfattar ljuden omkring sig.
Med hjälp av en fjärrkontroll kan han justera sina CI och anpassa nivåerna efter omgivningen. Han kan också koppla in en talslinga eller sin surfplatta så att ljudet går direkt in i örat.
Nästa kamp blev för att Benjamin skulle få börja på Birgittaskolan i Örebro. Där går förskole- och grundskolebarn med olika sorters funktionshinder.
Personalen på hans förskola gjorde så gott de kunde men ingen hade utbildning att ta hand om ett dövt barn, vilket gjorde att Benjamin hade svårt att göra sig förstådd. Själv är han duktig på både teckenspråk och att läsa på läpparna och hans föräldrar tecknar skapligt, men nu har de börjat fokusera mer på pratet.
När det var dags att börja i förskoleklass fick han äntligen en plats på Birgittaskolan.
– Det har blivit världens skillnad sedan han började där. Personalen är fruktansvärt duktig, dom vet vad dom gör, säger Henrik.
Han berättar att den språkliga utvecklingen tagit ordentlig fart, och från att ha lärt sig ett ord varannan vecka så kommer det två, tre nya ord varje dag.
Varje morgon åker Benjamin skoltaxi från Katrineholm till Örebro, och sedan hem igen på eftermiddagen.
– Det är klart att det blir långa dagar, han kommer hem och är jättetrött men det är ändå värt det.
Klassen består av åtta eller nio elever och de har två lärare och två elevassistenter.
Benjamin, vad heter dina kompisar i skolan? frågar Henrik.– Sara, Dennis och Maja.
Vad jobbar ni med i skolan?– Bok. Titta film.
När Henrik är på skolan känner han sig handikappad för att han inte hänger med i lärarnas snabba tecknade. Benjamin hänger däremot med jättebra.
– Första gången vi kom dit tittade sig Benjamin omkring och sa: ”titta, alla samma som jag”. Där får han en chans att vara en i mängden, i stället för att vara udda. Det tror jag att många glömmer bort, att man vill vara en i mängden, man vill inte sticka ut. Men samtidigt så är han klassens clown.