Peppande ord från barnbarn och barnbarnsbarn.
Ingert och Gösta Landh har insjuknat i covid-19 och varit inlagda på sjukhus i knappt en vecka.
De är i för dåligt skick för att läggas i respirator. Torsdagen den 28 januari piggnar Ingert till. Hon ringer till barnen som blir hoppfulla.
Klockan 07 på fredagsmorgonen kommer ett samtal från sjukhuset. Ingert har blivit sämre och barnen uppmanas att komma in.
Det är kallt och snöar kraftigt men Ingert vill ha fönstret öppet för att kunna andas lättare. Hon berättar hur hon vill ha begravningen.
Barnbarn och barnbarnsbarn kommer förbi. De vinkar och pratar med henne genom fönstret.
– Mamma sa att "det här är min sista dag", berättar Annica och förklarar att mamman var helt lugn.
Ingert hade rätt. Vid kvart i fyra på lördagsmorgonen somnade hon in med Annica vid sin sida.
Gösta var knappt kontaktbar det sista dygnet. På lördagen signalerade han att han hade ont i huvudet. Han svarade inte på morfinet och var spänd. Annica ville först inte berätta om mammans död.
– När jag märkte att han mådde så dåligt berättade jag. Jag pratade med honom och sa att "du får gå härifrån, mamma finns inte här". Då var det som att han släppte taget.
Gösta dog mindre än tolv timmar efter sin fru.
När vi ses badar tomten i Marby i sol. Här finns två bostadshus. I det ena bor Annica och hennes man Jörgen. I det andra bodde föräldrarna Ingert och Gösta.
– Pappa brukade sitta i en fåtölj här inne och vinka när man gick förbi, säger Annica.
Det var Jörgens idé att bygga en stuga och låta svärföräldrarna flytta in 2014. De ville ge något tillbaka till dem som alltid ställt upp för alla andra.
Det är ett beslut som de är evigt tacksamma för.
Ingert och Gösta har alltid ställt upp, stöttat och funnits till hands för alla. Deras hastiga död har tagit hårt på hela familjen. Bilden är tagen på deras bröllopsdag.
– Det är tufft. Vi visste att de var gamla, pappa var 91 och mamma 87, men de var inte döende. Mamma hade förvisso KOL och pappa lite svarta fläckar på lungorna, men det är lika tragiskt ändå. Speciellt att det skulle sluta på det här sättet, säger Annicas bror Peter.
De kände sig inte färdiga med livet.
– Nej, mamma var definitivt inte det. Hon ville absolut leva flera år till, säger Annica.
Tack vare stugan var de inte helt isolerade det sista året. De hade sina två barn, sju barnbarn och åtta barnbarnsbarn nära, men ändå på säkert avstånd.
Gösta och Ingert tävlade i bangolf. Här är en del av de pokaler de kammat hem.
Familjen betydde allt för Gösta och Ingert. De fanns alltid där. De har följt med till simskolan, hejat på vid ridtävlingar, hjälpt till med byggen och lyssnat när någon haft det svårt.
– Det här har tagit hårt på oss alla, säger Peter.
Annica berättar hur hon själv, men också de yngre i familjen, fortfarande bryter ihop och gråter. Länge.
– De har varit väldigt speciella. De har alltid hjälpt oss alla och funnits där, säger Annica.
– Ja, de har alltid ställt upp, säger Peter.
Det de tar med sig, förutom kärleken till familjen, är att aldrig snacka skit om andra.
Annica Landh Andersson blickar ut genom föräldrarnas fönster. "Det känns så tomt."
Under pandemin har familjen gjort allt för att inte riskera smitta Ingert och Gösta. Annica insjuknade själv i november.
Föräldrarnas smitta härleder familjen till hemtjänsten. De känner sig säkra, till och med på vilken helg det ska ha skett. Ingerts syster bestämde sig nämligen, efter en lång tids total isolering, för att hälsa på sin syster och svåger. Efter besöket insjuknade alla tre samtidigt.
– Hon lever tack och lov, men de kunde tydligen se att hon drabbats av en väldigt stark covid, säger Annica.
Annica och Peter berättar hur de gång på gång reagerat på hur hemtjänsten inte skyddade sig ordentligt. Ett exempel är en incident som Ingert berättat om. En ur personalen använde munskydd, men drog ner det på hakan när hon pratade. Det drogs upp och ner flera gånger under besöket.
– Det vore intressant att veta om det finns någon dokumentation om hur de ska agera. Det verkar som att kommunen inte haft någon taktik alls, säger Peter.
På midsommar 1954 gifte sig Ingert och Gösta. Ingerts lillasyster var tärna.
Vård- och omsorgsdirektör Magnus Johansson är inte insatt i det enskilda fallet men förklarar hur de arbetar.
– I dagsläget är det så att alla våra medarbetare använder skyddsutrustning under besöket och hela sina arbetspass. Så i dag är det inte särskilt troligt att de sprider smittan, så länge man hanterat skyddsutrustningen på rätt sätt och enligt de direktiv vi har, säger han och fortsätter:
– Det är lätt att tillgodogöra sig information om hur skyddsutrustning ska hanteras. Vi har också erbjudit möjligheten att få stöd och hjälp ifall man behöver det på särskilda enheter, när vi införde det här med utökad source control (en extra patientsäkerhetsåtgärd för att minska risken för smittspridning, reds. anm.) under hela arbetspasset.
Men syskonen klandrar inte personalen.
– Det handlar om ledningsproblem. Allra högst uppifrån, MSB och politiskt och ner på kommunnivå, säger Peter.
– Det har pratats om att skydda de äldre och sköra men vad har gjorts? Det är fler äldre som dött av covid nu än i den första vågen. Hur förklarar man det? undrar Annica.
Hon kontaktade ansvarig chef på hemtjänsten när smittan konstaterats. Svaret tolkar de som att ingen smittspårning gjordes.
– Jag sa att ni borde se över om personalen är sjuk. Vi berättade vilken helg som vi trodde att de smittats och varför. Då säger han att det är upp till personalen själva att agera om de har symptom, säger Annica.
Men Magnus Johansson menar att smittspårning ska göras.
– Man kan ju aldrig säkerställa hur det har gått till, man kan definitivt hitta andra personer i omgivningen som finns runt den smittade, det jobbar ju regionen med, till stor del. I våra verksamheter sker det ofta med hjälp av enhetschef, säger han.
Men Annica hörde aldrig något mer från kommunen. Nu har hon gjort en anmälan till Inspektionen för vård och omsorg, Ivo, om bristerna som hon menar ledde till föräldrarnas död.
Sida vid sida in i det sista.
Bemötandet på sjukhuset hyllar de. Först hamnade Ingert och Gösta på olika avdelningar men de sista dagarna låg de vägg i vägg. Annica och Peter fick tydliga instruktioner om hur de bete sig när de gick mellan rummen.
– Personalen på sjukhuset var underbar. De gick på allt i medicinväg. Mamma och pappa var för dåliga för att läggas i respirator men de gjorde ett jättefint jobb. De var underbara med dem, säger Peter.
Kuratorn på sjukhuset berättade att han aldrig varit med om att ett par dött av sjukdom så tätt inpå varandra tidigare.
– Det känns inte som att de har fått dö en naturlig död. Jag har själv jobbat inom den här vården ... De har gått från att vara helt med till att bara försvinna, säger Annica.
Hur känns det att förlora båda sina föräldrar samtidigt?
– Nu har jag aldrig förlorat någon så nära tidigare, men när allt hände så kändes det som att jag var en maskin. Som att jag var på jobbet igen. Nu kommer det ikapp på så konstiga sätt, säger hon och stryker en tår.
– Det jag saknar mest är ... Jag får aldrig mer prata med dem. Det känns så jädra tomt.
När mormor Ingert blev sjuk skrev barnbarnet Emma kort till henne. Gösta fick också kort, men kunde inte ta del av dem.