”Jag tror jag har en livsuppgift. Att när människor ser hur mycket jag har så kan de inte tycka synd om sig själva eller klaga till mig. Men det gör de visst ändå”, säger Christer och skrattar.
Flygpojke, cykelbud, tävlingsskytt, sjöman och pappa. Listan kan göras lång på allt som Christer Hankvist, i dag 67 år, är och har varit.
Nu är hans dagar räknade.
För åtta år sedan drabbades han av njurcancer. Nu har han bara en njure kvar.
Med det som har gjort Christer sjukast är skadorna från de olyckor som han har råkat ut för. Det har lett till MS-liknande problem. Han lider även av hjärtflimmer.
Han har bott större delen av sitt liv i Mellanöstern, varit gift tre gånger, fått två söner och upplevt åtskilliga äventyr. Christers liv skulle utan problem kunna fylla en bok.
– Man kan tro att jag har levt tre liv, men jag har fått chansen att leva ett rikt liv. Det är därför jag är så nöjd trots att jag ligger här.
Många händelser har utmanat Christer och format den inre styrka han har i dag. När han var liten och på besök hos sin farmor hittade han en kopp i fönstret. Omedveten om vad som var i koppen drack han innehållet. Det visade sig vara svavelsyra som var till för att undvika kondens på glasen. Svavelsyran skadade hela Christers hals och som följd av detta började han stamma.
– När man stammar som liten blir det lätt mobbning. De tuffa grabbarna började ge sig på mig, men jag slog till dem och då slutade det. Jag hade en kompis som hette Heding. Så de sa Heding och Hårding.
Christer berättar att detta gjorde honom stark.
– Jag accepterade inte mobbningen. Man måste ha ett visst psyke.
Ett porträtt till sönerna.
När Christer var åtta år gick han i söndagsskola. Även om han inte var religiös ville han gå där, det var berättelserna som intresserade honom.
– Jag fick en bok av min lärare, Pia i Jerusalem. Den gjorde att jag fick upp ögonen för Mellanöstern. De flesta ville till Amerika, men jag ville till Mellanöstern.
Redan som liten arbetade Christer. När han var 13 år gick han och hans kompis med i Flygpojkarna som höll till ute på F13.
– Det byggde på att frivilliga ungdomar hjälpte försvaret. Vi fick ledigt från skolan och fick rapportera in flyg till försvaret.
”Jag tror på ödet, men att man väljer sina vägar själv”, säger Christer.
Efter grundskolan tog Christer värvning i Karlskrona, men hoppade senare av. Han ville iväg och kontaktade Sjömansförmedlingen.
– Jag följde med tankfartygen som lättmatros. Jag fick gräva olja och krypa ner i oljetankar utan skydd.
När Christer var 16 år befann han sig på ett fartyg utanför Bombay. Då skedde en olycka.
– Jag var inne i pumphuset och stod utanför skyddsreglingen och jobbade. Då hörde jag hur en italienare ropade till mig, jag tog ett steg bakåt och föll fritt. Jag föll fyra våningar och ramlade ner i tjockolja och blev medvetslös.
Christer Hankvist vilar med en hund från hemtjänsten.
När Christer vaknade låg han på däck med köttsår och ont i huvudet.
– De kollade av skadorna sedan var det bara att fortsätta jobba igen. Det är tur att jag är tjockskallig.
Fartyget stötte på flera utmaningar.
– Det var storm i 56 dygn. En dag kom en jättevåg på tio meter när jag var ute på däck. Det var som en tsunami. Som tur var lyckades jag låsa fast mig.
”Jag älskar att leva, jag älskar när solen går upp”, säger Christer.
När Christer var 19 år befann han sig i Norrköping, han hade varit hemma i ett år. På vårkanten köpte han en motorcykel. En morgon var Christer och fikade hos en tjejkompis.
Väl ute på vägen igen skedde det som inte fick hända. Han befann sig på Södra Promenaden när han började gasa på. Utanför Gamla tennishallen dök en äldre man upp på moped och korsar vägen för Christer.
– Jag kastades av min motorcykel och flög mot ett träd, drog av kroppspulsådern och en pungkula. Armen krossades. Styret gick in i magen och drog sönder min urinblåsa. Jag fick nervskador i ryggen och hela bäckenet krossades i 43 delar. Sedan försvann en bit av min svanskota.
På väg till toaletten.
Christer hamnade i koma i tre och en halv månad. Därefter var han medvetslös i flera veckor.
– Solen sken mellan träden. Det var högsommar. Jag befann mig i en slottspark. Det fanns en liten damm med en halvö med ett monument. Vad jag minns har jag aldrig varit där. Detta är det första som min hjärna uppfattar, kanske lyste solen in mellan persiennerna.
När Christer till slut vaknade började han känna på sin kropp – vad fanns kvar och vad fanns inte kvar.
– Jag vaknade upp långhårig och smal. Det var bandage överallt. Jag låg fortfarande i respirator och kunde inte prata.
Christers dagar tillbringas i sängen och på toaletten.
De grava skadorna gjorde att det tog lång tid för Christer att komma tillbaka.
– Jag bodde på sjukhuset i fem år. Jag slutade räkna efter 67 operationer. Men personalen var helt fantastisk. De tog sina fikaraster hos mig. På den tiden hörde man skratt i korridorerna. Det gör man inte längre.
Efter åren på sjukhuset tog Christer sig sakta tillbaka. Olyckan gjorde att Christer hade blivit 75 procent rörelsehindrad. Han hade blivit lam i över- och underbenen och stelopererad i högerarm 90 grader. Under fem års tid läckte det från magen.
Christer hade ingen urinblåsa längre, men med åren fick han en ny som läkarna tillverkade av tjocktarmen. Som följd av olyckan fick Christer även droppfot i bägge fötterna. De första åren efter tiden på sjukhuset handlade framför allt om att få ett socialt liv igen.
– Jag var ute rätt mycket och umgicks med folk på Palace. Jag gick då på kryckor, men trots det var det ingen som upplevde mig som handikappad. Det har ingen någonsin gjort, det har aldrig varit ett hinder.
Christer tar aldrig smärtstillande, men en whisky är okej.
Trots Christers förutsättningar efter olyckan har mycket varit möjligt tack vare den vård som Christer har fått. För att ge tillbaka till sjukvården har han beslutat sig för att donera sin kropp till Karolinska Institutet i syfte att bidra till deras forskning och utbildning.
– Min läkare trodde att jag skulle dö 30 gånger. Det jag är mest imponerad över är att de har hållit mig vid liv. Läkarskapen har gjort så mycket för mig. Det här är det minsta jag kan göra.
Slangarna spolas rena.
Även om Christer har upplevt mycket finns det en dröm som inte har blivit uppfylld.
– Jag har gjort allt jag har kunnat, men en dröm förstördes. Jag hade velat ta den transsibiriska järnvägen till Shanghai, därefter en båt över till Australien och sedan över till USA. Att göra ett varv runt jorden. Den resan har jag kvar.
När han får frågan om han tror på ett liv efter detta så funderar han en stund och svarar:
– Om den där parken finns så är det väldigt vackert.