Anette har räddat liv – med ekobuss

Ekoturen har funnits i 25 år, varav i 12 år med Anette Aspegren-Güldorff vid ratten. Hon har hållit naturskola med oräkne­liga elever från Norrköpings skolor, tagit med sfi-elever på deras första naturupplevelser i Sverige och anordnat turer för allmänhet, föreningar och före­tag.

– Själva bussen ägs av kommunen och vi har skrivit avtal varje år. När jag gjort egna turer har jag betalat milersättning till kommunen, förklarar hon.

Men nu har utbildningsnämnden sagt upp avtalet till den sista juli, för att spara de 200 000 kronor som bussen kostar varje år.

Anette har förgäves försökt få kommunen att i stället dela upp kostnaden på flera nämnder – eftersom hon menar att hennes verksamhet även anknyter till fritid, miljö och integration.

– Men jag har tömt bussen nu, och tagit hem all min utrustning, säger hon.

Vad som ska hända med själva bussen­ är inte klart. Men Anette ger inte upp. Tills vidare fortsätter hon med före­taget och sina turer, bland annat med skolklasser.

– Jag har flera turer inbokade under hösten. Jag får väl hyra en annan buss, säger hon.

Men Anette har också andra planer för hösten.

– Jag sökte jobb på Ur och Skurskolan­ Skattkammarön i Norrköping, och de blev eld och lågor. Så jag ska jobba hel-tid där. De vill också ta över bussen, men det är inte klart än hur det blir, ­säger hon.

Ekoturens egen buss är specialbyggd för sitt ändamål, med labbänkar, bord och skåp för utrustning. Innan Anette tömde den var den fullt utrustad för alla slags fältexkursioner, från grott­safari, fiske, håvning och guldvaskning, till isvaksbad.

– Om skolorna skulle köpa in allt material för att göra egna exkursioner så skulle det kosta mer än 200 000 kronor, säger hon.

Bussen är klimatvänlig och gick på rapsbränsle långt innan det blev vanligt.­ Den är utrustad med solceller på taket, som drivit mikroskopen ombord.

– Den är före sin tid. Kommunen borde vara stolt över den, tycker hon.

Intresset för djur och natur fick Anette med sig tidigt i livet. Hon är född i Kalmar, men hade svår astma och tillbringade sitt tredje år i Åreluften. Men Kolmårdsluften var också gynnsam, och ­familjen flyttade dit.

– Min mamma var sjuksköterska och jobbade på Kolmårdssjukhuset. Vi bodde i en lägenhet på sjukhuset, granne med en elefantskötare. Och vi var alltid på Kolmårdens djurpark, berättar hon.

Senare flyttade de till Åby och det var där hon växte upp med sin mamma och syster, gick i skolan och var med i scouterna och Mulle. Hennes pappa hade en gård med djur i Småland, så där hade hon en Emil i Lönnebergatillvaro – inte utan hyss.

– Jag har fått småländsk sparsamhet och fasthet från min pappa, och finsk sisu och äventyrlighet från min mamma, säger Anette.

Som 20-åring träffade hon sin blivande man, Pelle.

– Vi träffades på Palace, som alla gjorde då. Jag körde spårvagn, och Pelle åkte med mig på kvällarna, berättar hon.

Vid tiden då Stefan Arrelid och Studiefrämjandet startade Ekobussen i Norrköping arbetade Anette som busschaufför. Men naturintresset satt i.

– Medan jag körde satt jag ofta och drömde om vilka utflykter jag ville göra efter jobbet, berättar hon.

När Anette och hennes kollegor blev uppsagda från bussbolaget efter en förlorad upphandling såg hon det som en chans att göra något helt annat. Hon studerade till biolog och fortsatte sedan utbilda sig inom pedagogik. Hon arbetade också som naturguide vid Sten­dörren, och drömde om att göra något liknande i Norrköping.

Då hörde hon talas om Ekoturen och erbjöd sig att hjälpa till. Efter ett tag började hon jobba extra, och höll så småningom sina egna turer, parallellt med lärarjobb.

När Stefan Arrelid blev heltidspolitiker tog hon över turerna helt och hållet.

– Men när Studiefrämjandet ville ha mer pengar av kommunen och de sa nej var verksamheten hotad för första gången. En företagare, Eva Bökman, tog över och jag jobbade för henne, förklarar Anette.

Men företaget lades ner efter något år, när ägaren fick ett annat jobb. Ekoturen var då hotad för andra gången.

– Då hade jag att välja på att antingen bli arbetslös biolog eller starta eget företag och ta över. Jag gjorde det, och räddade Ekoturen för andra gången, ­säger hon.

Nu hoppas hon på något sätt kunna rädda Ekoturen för tredje gången.

– Men det här har varit ett jobbigt år. Jag är jätteledsen och trött. Jag är jätteglad för mitt nya jobb, men det här är första gången jag tvingas sluta med ett jobb som jag älskar, säger hon.

Att Anette brinner för att köra sina ­turer och förmedla kunskap om naturen är inte att ta miste på.

– Om man får uppleva att vara i naturen, så blir man mera rädd om den, säger hon.

Under åren har hon fått en hel del respons för sina turer.

– När jag stod på stan med bussen kom två barn i tioårsåldern fram med glittrande ögon och sa att de hade åkt med Ekoturen. En annan gång hade jag en kille med på en tur, som sa att han ­hatade naturen. Men innan dagen var slut var nog han den som var mest ­engagerad av alla, berättar hon.

En kvinna som följt med på tur med sfi kom till Anette en tid efteråt och tackade.

– Hon hade varit utbränd, men hon hade gått mycket i skogen och blivit bättre. Hon sa att jag hade räddat hennes liv.

Anette har också bjudit in politiker att följa med på turer ut i naturen.

– Men de har aldrig kommit. Jag tror inte de vet vad jag håller på med, säger hon.