Barn har alltid stått i fokus i Eivor Folkessons liv, inte minst på jobbet. I 43 år har hon arbetat med barnsjukvård. I dag är det hennes första dag som pensionär.
-- Det kommer att kännas konstigt att inte gå till jobbet, säger hon när vi träffas på Motala lasaretts barn- och ungdomsmottagning. Överallt finns glada färgklickar. I lekhörnan står en blåröd rutschkana och på väggen utanför hennes mottagningsrum sitter en stor grodliknande figur. I tidningsstället ligger Bamse och Kamratposten.
Eivor berättar att hon bestämde sig för att bli barnsjuksköterska redan som 15-åring. Till stor del tror hon att det beror på hennes uppväxt, att hon kommer från ett hem där barnen sattes främst. Antagligen kände hennes syskon samma sak. De utbildade sig också till yrken som har med barn att göra. Barnmorska, förskollärare och lärare.
Själv sökte Eivor till Jämtlands sjukvårdshögskola i Östersund. Därefter blev det specialistutbildning med inriktning mot barn vid Karolinska universitetssjukhuset i Stockholm.
-- Det var inte speciellt svårt att få jobb, eftersom det var ont om barnsjuksköterskor. Jag kunde välja och vraka, säger Eivor som efter utbildningen stannade kvar i Stockholm. De första tio åren arbetade hon med akutvård på Sachsska barnsjukhuset och på Karolinska. Men gröna vågen förde henne söderut på 1970-talet och sedan 1973 har hon funnits på Motala lasarett. Största delen av tiden på den avdelning där hon nu arbetar.
-- Det har hänt jättemycket under åren som jag har jobbat, säger hon och nämner bland annat hur mycket utvecklingen har gått framåt när det gäller att rädda för tidigt födda barn och hur mycket större ansvar papporna i dag tar när barnen är små.
En av de största förändringarna hon berättar om är synen på hur barn ska hanteras i sjukvården. Tidigare lades barn in på sjukhus i mycket större utsträckning och föräldrarna fick inte ta hand om dem.
Hon berättar hur hon och de andra nya sjuksköterskorna på Sachsska barnsjukhuset smusslade in föräldrar på avdelningen.
-- Särskilt om nätterna så att de fick sova kvar på sjukhuset med barnen. Det sågs inte med blida ögon av barnsköterskorna, för det var deras jobb att sköta om barnen.
Eivor påpekar att situationen i dag är den omvända. Nu är det föräldrarna som sköter barnen. Barnsköterskorna är endast med och stöttar.
-- Det är naturligtvis helt rätt. Är det någon gång barnen behöver sina föräldrar så är det när de är sjuka.
-- I dag tas mycket större hänsyn till barnen och man kan mycket mer om vad barn önskar och tål. De förbereds väldigt noga inför behandlingar. Det är något jag tycker att vi är bra på här på avdelningen.
Men nu är det alltså färdigjobbat för Eivor. Hon ser fram mot att kunna satsa på sin stora trädgård där årstiderna tidigare bara svischat förbi utan att hon riktigt hunnit ägna sig åt den. Hon vill kunna strosa omkring där varje dag, nypa lite ogräs här och där och peta ner frön och lökar. Dessutom tänker hon fortsätta att ägna sig åt barn, både sina egna barnbarn och maken Bertils, samt åt barnen som är med i Friluftsfrämjandet där hon länge varit engagerad.
-- Att se till att barnen kommer ut i skogen är en sak som jag brinner för.
Hur blir det med politiken?
-- Vi får se hur det går i valet, säger Eivor som företräder miljöpartiet i Vadstena.
-- Jag funderar på hur jag ska göra och om det är värt slitet. Nu kan jag ju välja och vraka. Och skulle jag vilja, så kan jag satsa mer nu när jag har tid.
Vad kommer du att sakna med jobbet?
-- Dels kommer jag att sakna barnen och deras föräldrar, men också arbetskamraterna, säger hon och påpekar att hon har älskat sitt jobb.
-- Jag har tyckt om att gå till jobbet varenda dag.
sista dagen på jobbet
Eivor Folkesson