– Jag har sålt 42 kilo äpplen till Brunnebys musteri, och den här tranbärsmarmeladen kommer därifrån. Jag tycker att den är så god! Klas brukade plocka 300 kilo äpplen, men jag vet inte om jag orkar plocka så mycket som han.
Maken Klas dog i augusti förra året. Då hade de levt 46 år tillsammans.
– Han hade en svår cancer, i bukspottkörteln och gallgången, och den visade sig sent. Vi fick beskedet i början av juni och han dog i slutet av augusti. Hela sommaren kom en ström av barn, vänner, besökare...
Ni var öppna med att det var sista sommaren?– Ja. Han var väldigt svag i slutet. Han var hemma hela tiden, men jag hann ändå inte med. Nu har jag sålt sommarhuset i Västerbotten, hans cykel och elpianot. Hans dragspel har jag inte kunnat göra mig av med riktigt, det är så personligt. Skivsamlingen tänker jag göra mig av med så småningom. Böckerna är svårare, det är inte så många som vill ha böcker.
Renée hade en lycklig barndom i Karlskrona. Hon var enda barnet och fick mycket uppmärksamhet och kärlek. Kanske utgick hon från att hela livet skulle bli lika bra som barndomen, funderar hon. Och när hon var 25 så fick hon syn på en vacker man som spelade på studentteatern i Lund.
– Han var mycket omsvärmad och en firad ledare i FNL-rörelsen i Lund.
Var det du som visade intresse först?– Jag la ut mina krokar... Så här var det. Jag övertalade en väninna att vi skulle göra en norrländsk erfarenhet. Vi flyttade till Vilhelmina och började undervisa i svenska och historia. Dessutom skulle vi kämpa för kvinnorna i Norrlands inland, men det var inte så lätt. När det dök upp en tredje lärartjänst så bad jag min väninna, Agneta, att tipsa Klas om att söka. Han kom till Vilhelmina och sen gick det en vecka och sen var det vi. Vi gifte oss nästa sommar, 1972, köpte sommarhus i Matsdal i Västerbottens inland, och sen kom barnen; Hedda 1973 och Tobias 1977. Vi blev kvar i Vilhelmina i sju år.
Och sedan följdes ni åt.– Ja. Vi bodde sex år i Göteborg, och hade tänkt oss till Afrika, Mocambique. Men min mamma var då ensam och i 90-årsåldern i Blekinge, och jag kände att jag inte kunde lämna henne. Jag ville vara kvar i Sverige. När jag hörde att det skulle startas en vetenskaplig marxistisk folkhögskola i Bona så lämnade jag in ansökan och övertalade Klas och barnen om att flytta till Östergötland. Och så blev det.
Renèe beskriver en pionjärtid, med fem barnfamiljer som flyttade till Motalatrakten för att börja arbeta på Bona. De byggde upp dagis tillsammans och sökte elever och personal till folkhögskolan. Renée gav Bona folkhögskola närmare tio år av sitt liv och byggde upp linjer och kvinnokurser. De var teoretiska och handlade om kvinnors arbete, sexualitet, historia och dessutom fanns ett samarbete med kvinnojourerna.
– Nu för tiden är det invandrarkvinnor som läser svenska på Bona, i ett samarbete med arbetsförmedlingen. Man måste anpassa sig efter tidens krav.
Är du fortfarande aktiv?– Jag har en mycket nedtonad roll, som suppleant i styrelsen.
Men Renée kunde inte släppa sitt forskningsintresse.
– Jag hade fortfarande kontakter i Göteborg och tyckte att jag hade ett så bra ämne; Kampen för gifta kvinnors rätt till arbete. Det hette att "gifta kvinnor tog de ogifta kvinnornas jobb", men vad de inte tänkte på var att många gifta kvinnor försörjde sina män. Dan Anderssons fru till exempel. Att följa den kampen var så spännande och jag skrev min doktorsavhandling om den.
Renée Frangeur arbetade som lektor på Linköpings universitet i elva år. Flängde mellan Motala och Linköping och förberedde föreläsningarna på bussen. Höll i genusvetenskap A-, B- och C-kurs.
Vad tycker du om genustänkande i dag, när det spridit sig?– I grunden är det bra och nödvändigt. Flickor behöver lära sig klättra i träd och pojkar behöver lära sig vara lugnare. Vi har ju båda att lära av varandra. Som jag nu, jag måste lära mig sånt som Klas skötte. Överskrida könsrollsmönstren. Feminismen i sin reflekterande form är väldigt viktig för mig och kampen mot det våldsamma, krigiska patriarkatet också.
Vad har du varit tvungen att lära dig, säg ett exempel?– Jag har lärt mig nattkörning och långkörning. I somras körde jag och en väninna 100 mil upp till Matsdal, städade ur huset och sålde det. Det var sorgligt, uschanamej. Men jag skulle inte orka bära vattnet de 50 meterna mellan vägen och huset, ett primitivt sommarhus. Det är besvärligt att sköta det här huset ensam också, och trädgården. Jag har kontakt med Vetaranpoolen och Grenverket, och än så länge orkar jag, men hur länge?
Renées rörelseradie har krympt sedan Klas gick bort.
– Jag rör mig inte ute i villakvarteret efter mörkrets inbrott. Tar inga kvällspromenader som Klas och jag gjorde. Här i huset blir jag sittande om kvällarna, jag vågar mig inte ut. Det borde finnas något säkerhetslarm för ensamma äldre kvinnor, något som tjuter högt om det dyker upp någon konstig karl.
Pratar du fortfarande med Klas?– Ja, lite. Jag går till graven och gråter och pratar. Berättar att "nu har jag sålt huset i Matsdal, det är sorgligt men skönt med ett avslutat kapitel". Det lindrar att sitta vid graven, att ha den platsen. Klas var också bestämd med att han ville ha gravsten med sitt namn och årtalen på. Det var klokt att han sa det. Och kyrkogården är så vacker, landskapsarkitekten ska ha all heder av den. Mycket blommor, vatten, träd – en fin viloplats!
Var/är ni troende?– Klas var ateist. Men han sjöng mycket i kyrkor, med kammarkören. Därför har det varit svårt för mig att höra kammarkören igen. Musiken går rakt in i hjärtat och jag är skyddslös. Jag är agnostiker och är med i Svenska kyrkan och det är tur. Jag har haft kontakt med så fina diakonissor och haft många samtal, och vi har en sorggrupp med fyra änkor som träffas och pratar. Det är väldigt läkande och jag hade inte hittat dem utan kyrkan. Hade jag dött före Klas hade han inte fått den lindringen.
Jag tänker att du har ett så rikt socialt liv men ändå känner du dig ensam?– Ja, så är det. Jag har många väninnor att prata med, och det är ovärderligt. Men helgerna är besvärande. Jag kan bli nojig i mörkret ensam en lördagskväll, inbillar mig att jag hör steg i trappan. Men jag får anstränga mig och hitta på saker. Inte vänta på att folk ska bry sig, man måste själv bry sig.
Hur firar du 75-årsdagen?– Mina barn ordnar något, jag hoppas att det blir i Stockholm och något kulturellt!