Sara har velat bli polis ända sedan hon gick på mellanstadiet. Hon hade tänkt söka polisskolan direkt efter gymnasiet 1994 men blev gravid. I stället jobbade hon som undersköterska, bland annat på akuten och trivdes jättebra med det.
Där kom hon i kontakt med poliser ibland och tänkte ”det är ju polis jag vill vara”.
Men så blev Sara gravid igen och det dröjde till 2005 innan hon kunde börja utbildningen. Så här i efterhand tycker hon att det var bra.
– Allt har en mening. Jag fick erfarenheter och kontakter som jag har nytta av nu.
Hur trivs du med ditt yrke?
– Jättebra. Jag tycker om alla möten med människor, både "klienter" och arbetskamrater. Sammanhållningen mellan kollegorna är fantastisk. Jag gillar att jobba i Motala, det är ofta en fördel att arbeta i sin uppväxtstad. "Du känner ju alla", brukar jag få höra.
Du patrullerar inte så mycket längre.
– Jag blev misshandlad i jobbet 2016, åkte på ett helt oväntat knytnävsslag över käken. Huvudet for bakåt och jag fick en wiplashskada. På grund av skadan sökte jag en inre tjänst som stationsbefäl.
Men jag tar fortfarande vissa pass och kommenderingar ute och jag är tillfreds med jobbet som stationsbefäl.
Hur har polisyrket förändrats på de tio år du haft det?
– Samhället har blivit tuffare. Attityden mot poliser också. Den psykiska ohälsan i samhället har ökat och det saknas skyddsnät. Men vi har ett bra samarbete med psykvården.
Du verkar så trygg och öppen, har du alltid varit sådan?
– Nej. När jag var liten var jag blyg och ganska försiktig. Jag hade inte det självförtroende jag har nu. Det har jag fått jobba med, att våga vara den jag är.
Och så tränar jag mentalt, jag är med i en grupp där vi bland annat håller på med meditation. Det har hjälpt mig oerhört. Alla behöver få stopp på tankesurret ibland, stanna upp och tänka efter "vem är jag" och "vad vill jag".
Tränar du fysiskt också?
– Det är en självklarhet för mig. Innan skadan styrketränade och sprang jag mycket. Men det funkar inte längre, så nu kör jag boxsäck och ror roddmaskin flera mil i veckan istället.
Musik är också viktigt för dig. Berätta.
– Jag älskar musik och är rätt bred i min smak. Men det jag gillar mest är tyngre rock, som Iron Maiden, Metallica och In Flames. Och så Håkan Hellström, för texternas skull. Jag åker gärna på konserter, i sommar ska jag till exempel se Iron Maiden och Guns N´ Roses.
Vad gör du mer på fritiden?
– Jag red mycket som liten. Och nu har min dotter Pixi börjat rida. Jag sugen, men det finns inte tid just nu. Att umgås med vänner och min familj betyder massor för mig och fyller mig med energi.
Du har suttit några timmar i tatuerarens stol också.
– Jo då. Den första, den med barnens namn gjorde jag 2016 och det ska bli fler.
Du har något mer på gång, eller hur?
– Jag har alltid gillat att läsa och skriva. Nu har jag börjat på en deckare som utspelar sig i Motala. Det finns kanske i generna, morfar skrev deckare som utspelade sig i Helsingborg. Boken får ta sin tid, jag stressar inte och har inget planerat slutdatum.
Hur ser framtiden ut?
– Jag vill vara kvar i polisyrket, det finns mycket kvar att lära. Och så vill jag ha ett litet kafé innan jag dör, för jag älskar att baka. Men det får nog bli som pensionär.