Den texten är också den som han är mest stolt över, och den publicerades i andra tidningar utöver Motala & Vadstena Tidning.
Stolt är annars något som Thomas inte är särskilt ofta. Han säger att han våndas över att sätta i gång och skriva och möter med ständig förvåning de många som tycker om hans texter i MVT. Han kallar sig humörskrivare.
I mer än 15 år har ”Agge” nu varit mest sportreporter, men emellanåt även fotograf och allmänreporter på MVT. Det var inte riktigt så det var tänkt från början.
– Jag skulle bli ambulansförare, det var min dröm, och först utbilda mig till sjuksköterska. Men jag lämnade in ansökningspapperen för sent.
Det fick konsekvenser. Thomas pappa tyckte att sonen inte skulle gå hemma och dra i väntan på nästa ansökningstillfälle.
– ”Sök jobb på Dometic”, sa pappa. Det gjorde jag, och fick det. Jag tänkte jobba där ett tag tills jag kunde återgå till ursprungsplanen.
Men så blev det som för de flesta av oss; tiden rullade på, så som den har för vana. Snart hade det gått tiotals år och Thomas var kvar i industriarbetet.
Men en kompis som hade slitit sig loss från industrijobbet och börjat som sportreporter på MVT tog med Thomas på en bortamatch, MAIF mot GAIS i Göteborg.
– Kompisen Anders Holm bluffade in mig på pressläktaren som ’praktikant’. Men den som släppt in oss stod och sneglade skeptiskt på mig, så jag tog ett papper och började rita hur en av spelarna sprang på plan, för att se seriös ut.
Papperet tog Thomas i sällskap med Anders Holm med sig upp på MVT:s redaktion och gav sportchefen, mest som ett skämt.
Men sportchefen hörde snart av sig och undrade om Thomas kunde hoppa in som söndagsvikarie på sporten – på prov.
– Jag brukar säga att det finns tre sorters människor: de som drar i gång tåget, de som hoppar på och de som står och ser tåget gå. Jag tror att jag är den där som hoppar på.
Thomas fick den typiska uppgiften för den tidens sportreporter (det är ändå bara 15 år sedan) att jaga folk på telefon för att få fatt i resultat. Envishet lönar sig i det jobbet. Så år 2008 fann sig Thomas vara fast anställd som sportreporter på MVT.
– Det var ändå fantastiskt. Att gå från industrijobb till att vara en i ett gäng på en redaktion och att få kombinera det med att gå på matcher och tävlingar…
Sportintresset började som för så många andra med att Thomas var en utövande. Han hävdar att det nog fortfarande är så att han är en aning mera intresserad av det än av att titta på.
– Jag spelade fotboll för att jag gillade lagkänslan men det var friidrott som var min grej. Och det var mest andra som upptäckte att jag ju sprang ifrån alla. Som 14-åring testade jag höjdhopp, det var en onsdag, på lördagen vann jag en skoltävling.
Thomas Augustsson säger att han är bortskämd med en kropp som alltid varit snäll mot honom, han är en fysisk naturbegåvning. Så har det också blivit 15 Vätternrundor – bästa tiden 7:45 år 2006 – ett Stockholm Maraton, en klassiker.
– Vasaloppet det året jag gjorde klassikern var det värsta jag gjort. Det är ingen bra idé att ligga i influensa veckan innan…
Men envishet alltså.
Trots allt: i år blev det ingen runda.
– Nä, det regnade i april så suget kom inte, säger Thomas med ett skratt.
Thomas återkommer ibland till att han älskar att tävla och hatar att förlora (golfklubbor och spikskor har kastats i vredesmod) men ändå är det något som saknas.
– Jag kan inte låta bli att tänka att om jag hade satsat, så kunde jag ha blivit en riktigt bra friidrottare. Ungänget med Anders Holmertz och andra har lärt mig att det där sitter mera i huvudet än i kroppen. Jag var aldrig tillräckligt seriös i idrottandet, jag lekte.
Han säger att han ibland kan bli ledsen när han möter unga idrottare som han känner igen sig själv i.
– Jag tänker ”gör inte mitt misstag, satsa på din talang…”
Och Thomas Augustsson är en reporter som blir personligt engagerad i mycket av det han bevakar.
– När MAIF:s Maja Nilsson tog Sveriges första guld i Ungdoms-VM genom att hoppa 1,82 i Tbilisi så var det stort, jag höll ju själv på med höjdhopp. Och Stina Blackstenius framgångar, jag har suttit framför tv:n hemma och vrålat så hela kvarteret måste ha hört, jag har följt henne sedan hon var tolv år.