Tänk om Leif inte fått toppbetyg på det där stora matteprovet i femte klass. Tänk om hans lärare då inte insett Leifs studiebegåvning och uppmanat honom att gå vidare till läroverket. Då hade Tranåspojken kanske börjat arbeta på SJ, som sin far. Inget fel med det, men Leif ville annorlunda.
Det fanns ingen studietradition i Leifs familj och böckerna på läroverket fick man bekosta själv.
– Jag sommarjobbade för att ha råd, mina föräldrar hade inte klarat det.
Läroverksstudierna gick förträffligt, Leif tog studenten med höga betyg i alla ämnen.
– Mamma var så stolt. Pappa hade inte tid att fundera på sånt, han hade fullt upp med att arbeta.
Året var 1968 och vänsterrörelsen gjorde sig hörd i hela Sverige.
– Jag var influerad av den och läste Marx och Engels, berättar Leif.
En resa fick honom dock att ompröva sina åsikter.
– Jag spelade basket och var ledare i KFUM Tranås och fick tillsammans med andra unga KFUM-ledare från hela Sverige göra en resa till Sovjet.
Leif beskriver besöket som fantastiskt på många sätt. Men han menar att den samtidigt blev en ögonöppnare. På en cementfabrik gruppen besökte ville ingen besvara hans frågor om den ruffliga arbetsmiljön eller om det fanns skyddsombud.
– Och så träffade vi folk från Komsomol, Sovjets kommunistiska partis ungdomsförbund och fick lyssna på deras inövade svar. Jag blev illa berörd och ändrade helt politisk ståndpunkt. Sedan dess har jag stått stadigt förankrad i den borgerliga myllan.
Leifs planer efter läroverket var klara.
– Jag skulle börja läsa till civilekonom i Lund, men först göra lumpen för att slippa avbrott i studierna.
Inryckningen flyttades dock fram ett år.
– Jag tänkte att jag måste hitta på något att göra under väntetiden och gick in på Östgötabanken i Tranås och frågade om de hade något för mig. Det kunde vara bra att få en inblick i bankvärlden.
Det hade man. Leif fick bli bankaspirant och övertalades efter värnplikten att lägga planerna på Lund på hyllan och i stället utbilda sig på bankens bekostnad.
– Jag jobbade på dagarna och pluggade kvällar och helger. Ämnena var i många fall de jag skulle läst som civilekonom; nationalekonomi, internationell ekonomi, juridik. Och psykologi för att förstå mig på alla juveler man träffade, säger Leif och ler.
När Leif var 22 år ville Östgötabanken placera honom i Norrköping.
– Jag var där ett par år och trivdes jättebra.
Sedan kom en förfrågan från Motalakontoret. Leif ville nog helst stannat i "Peking".
– Så jag krånglade lite, men blev övertalad.
1977 kom han till Motala och var först skeptisk till stan. Men det ändrade sig och han gjorde sig snart bofast.
Här träffade han sin fru Monica och tillsammans har de sonen Fredrik.
Totalt blev det 44 år hos Östgötabanken som sedermera gick upp i Danske Bank, innan han 2012 slutade som 63-åring. De sista sju åren var Leif placerad i Linköping på en specialavdelning som supportade kontor över hela Sverige.
I Leifs pensionärsliv existerar inga sysselsättningsproblem.
– Jag är aktiv i flera föreningar, läser mycket, ser sport på tv och sköter marktjänsten hemma, Monica jobbar fortfarande. Jag älskar att laga mat, har gått 30 matlagningskurser och är med i en nu. Folk tror väl inte att man är klok, ha ha.
Dessutom spelar han tennis fyra gånger i veckan. Det gjorde han redan hemma i Tranås under ungdomsåren, liksom bordtennis. Och basket, som tidigare nämnts.
– Jag var spelfördelare. Rätt liten, men snabb, säger Leif och drar en anekdot om en lagkompis som hade längden – 209 centimeter – men noll bollsinne.
Leif beskriver sig som en siffer- och matematiknörd.
– Jag njuter verkligen av att fördjupa mig i siffror. Jag löste samtliga uppgifter som min son Fredrik hade i sin gymnasiekurs. Då hade det ändå gått 49 år sedan min studentexamen. Jag upplevde att dagens prov var mycket lättare än de prov vi hade då. Å andra sidan var de kanske för svåra då.
Han beskriver sin fascination för siffror vidare:
– Jag räknar vad jag än ser, som flaskor i en drickaback eller antalet infattade fönster i en kyrka.
När intervjun görs räknar han timmarna tills han och Monica ska flyga till Taiwan för att hälsa på sonen som studerar statskunskap där.
– Vi ville åka och hälsa på honom. Samtidigt är det rätt skönt att slippa vara hemma på födelsedagen.
Hemmet i Motala står dock inte obevakat när ägarna är bortresta. Ett pålitligt larm, hjälpsamma grannar och katten Måns håller ställningarna.