Sofia önskar att hon hade haft sin mamma vid sin sida under de senaste turbulenta åren. Samtidigt är hon glad att hon aldrig fick veta något om felaktigheterna som begåtts.
Sofia Welin föddes som Pamela i Santiago, Chile och omhändertogs snart av myndigheterna. När hon var 15 månader sattes hon på ett flygplan till Sverige. Klockan 15.30 den 25 september 1978 omfamnades hon för första gången av sin nya mamma.
– Jag har haft världens bästa mamma. Hon har varit mitt allt, min bästa vän, säger Sofia.
Nu har Sofia Walin fått reda på att hon hela tiden haft en syster i Sverige. "Cecilia kommer ihåg mig. Hon minns att hon höll mig hårt i sina armar för att de inte skulle ta mig ifrån henne."
Vi ses över en fika på en uteservering i Mjölby i gassande sol. Med sig har Sofia en tung tygkasse med alla dokument som rör hennes adoption och ett fotoalbum med bilder från sin barndom. Många besökare hinner komma och gå innan vi är klara.
Hon förklarar att hon alltid har varit positivt inställd till adoptioner. Hon har haft ett bra och kärleksfullt liv.
Men i dag har Sofia fått ett helt nytt perspektiv på adoptionsfrågan. Det första omvälvande beskedet kom 2018 när hon fick reda på att hon med stor sannolikhet adopterats bort på felaktiga grunder. Hon, som aldrig brukar gråta, bröt ihop och låg på badrumsgolvet i ett dygn.
– Barnen blev jätteoroliga, säger hon och berättar att de bar in tallrikar med mat för att försöka få henne att äta lite.
För snart två veckor sedan tog livet en ny vändning igen.
Sofia hemma i tv-rummet.
Vi backar bandet till uppväxten i Norrköping. Mamman var ensamstående när hon adopterade sina flickor, först systern och efter några år Sofia. Senare träffade hon en man, som hade en son från ett tidigare förhållande. Familjen var därmed komplett.
Sofia och hennes syster må ha samma bakgrund, men de är väldigt olika, både vad gäller utseende och personlighet. Sofia är extrovert och tar mycket plats, systern mer försiktig.
De har också valt olika umgängen. Samtidigt som systern sökte sig till andra chilenare identifierade sig Sofia sig mer som svensk. Hon berättar om en händelse i tonåren.
– Jag och mina kompisar gick på stan när en person helt plötsligt skrek "flytta på dig svartskalle". Vi blev helt paffa och tittade på varandra. Vem pratade han om?
Samtidigt säger hon att hon alltid har känt att hon stuckit ut från mängden och har saknat någon att spegla sig i. Men när mamman föreslagit resor till Chile och uppmanat till att söka sina rötter har hon vägrat. Varför skulle hon bry sig om en familj som inte hade något intresse av henne? För det var så hon trodde att det var.
Sedan blev Sofia själv mamma.
– När jag var gravid och kände de första sparkarna hände någonting. Redan då kände jag ett band.
När hon sedan höll i sin son var det första mötet med någon som var lik henne själv.
Sofia Walin älskade att klä ut sig till indian som liten, något hon tycker är komiskt i dag när hon vet att hon ursprungligen kommer från mapuchefolket.
Sofias mamma blev sjuk och dog 2012.
– Jag önskar att hon hade varit med mig i allt det här som har hänt ... samtidigt är jag glad att hon inte fick veta, hon skulle ha blivit förkrossad.
2018 bestämde sig Sofia. Hon ville veta mer om och, om möjligt, komma i kontakt med sin förstafamilj.
Hon vände sig till Adoptionscentrum, som förmedlat adoptionen, och bad om sin dokumentation och hjälp att hitta familjen. Hon fick ut några av dokumenten men de kunde inte hjälpa henne att hitta vare sig mamman eller syskonet som nämndes i hennes dokument, en bror som hette Mariso.
Ungefär samtidigt gjorde en kvinna i Umeå, Cecilia, samma sak. Enligt hennes papper har hon en syster som heter Pamela. Cecilia minns henne, trots att hon bara var tre år när de skiljdes från varandra.
Första dagen i Norrköping hemma hos sin nya mamma och syster.
Året innan hade chilensk polis inlett en utredning om systematisk brottslighet kopplad till adoptioner. Barn har stulits från sina föräldrar och adopterats bort.
Sofia hade nu gått med i Chileadoption.se. Där samlas några hundra adopterade från Chile. Syftet är att stötta varandra på olika sätt.
– Ligger man sömnlös mitt i natten kan man skriva i chatten och komma i kontakt med någon att skriva av sig med, berättar Sofia.
Via kontakterna där fick hon veta att flera personer som varit inblandade i hennes adoption misstänktes för brott. Hon ansökte därför om att få sin process utredd av chilensk polis.
Av tusentals anmälningar utreds närmare 600 fall av barnarov och oegentligheter i samband med adoption. Sofias ärende är fall 89.
– Givetvis har inte alla adoptioner skett på felaktiga grunder, men det har varit utbrett, säger hon.
Innan Sofia ens har hunnit träffa sin nya mamma utfärdas ett pass i hennes nya namn.
Det var via Chileadoption.se som hon kom i kontakt med den chilenska organisationen Hijos y madres del silencio (HMS), vars syfte är att återförena familjer.
För en tid sedan var Sofia med på ett digitalt gruppmöte där hon berättade om sin historik. Den chilenska kvinnan som höll i mötet hajade till på namnen som Sofia nämnde men sade inget om det.
Cecilia i Umeå hade tagit ett dna-test i hopp om att hitta sin förstafamilj. Det ledde henne till den kvinna som hållit i mötet som Sofia just hade varit med på. De visade sig vara kusiner.
Kusinen på HMS letade bland sina papper men hittade först inte rätt. Sedan insåg hon kopplingen. Hon jämförde Sofias dokument med Cecilias. Snart konstaterade hon att de är syskon.
Sofia visar i sin pärm. När systrarna begärde ut sina handlingar från Adoptionscentrum 2018 var det en som var närmast identisk. Den enda skillnaden är att i Sofias papper har sista bokstaven i Cecilias ursprungsnamn, Marisol, bytts ut mot en punkt. Det var därför hon sökte en bror.
"Cecilia kommer ihåg mig. Hon minns att hon höll mig hårt i sina armar för att de inte skulle ta mig ifrån henne."
Måndagen den 31 maj 2021 får Sofia och Cecilia nyheten och efter 43 år återförenas de i ett videosamtal tillsammans med en person från Chileadoption.se och deras kusin i Chile. Ingen av dem kunde hålla tillbaka tårarna.
– Cecilia kommer ihåg mig. Hon minns att hon höll mig hårt i sina armar för att de inte skulle ta mig ifrån henne.
Systrarna pratade i timmar efteråt och sedan dess har de hörts varje dag.
– Hon är så lik mig! Det är sjukt! skrattar hon.
Hur känns det att ha hittat en syster nu och här i landet?
– Jag är så otroligt lycklig över att vi har funnit varandra och inte har någon språkbarriär. Men så blir man även ledsen, eftersom båda är uppväxta i Sverige, utan att ha vetat om varandra. Vi har gått miste om en uppväxt ihop.
Hon önskade att hon hade kunnat ringa sin mamma efteråt. I stället gick det första samtalet till pappan. Sedan delade hon glädjen med systern i Norrköping.
Sina erfarenheter till trots är inte Sofia Welin adoptionsmotståndare. Men hon anser att mer måste göras för att säkerställa att de går rätt till. Och att både regeringen och Adoptionscentrum måste ta ansvar för vad som har skett.
– Den fråga jag verkligen skulle vilja ha svar på är hur det här kunde hända. Var det ingen som insåg att vi var syskon? Och hur är det möjligt att det inte ens uppdagades när vi båda sökte svar 2018?