Ingela är trots sin ungdom något av en musikalisk institution i västra Östergötland. Energisk, snabb i repliken, idérik och uthållig. Man blir nästan översköljd av fakta och intryck under en timme i hennes sällskap.
Första gången undertecknad såg Ingela uppträda var på en bröllopsmiddag i Ingemarsgården för 30 år sedan när hon och bästa kompisen Linda Nordlund gjorde Curt Olsson och Arne, vilket var mycket populärt på den tiden.
Sedan har det rullat på med kyrkokonserter, revy i Motala med Ulf Holmertz, sång på bröllop och begravningar, underhållning på födelsedagsfester och företagsevent och mycket annat. Det är väl bara stå-upp som saknas i hennes cv.
– Det är bredden i verksamheten som tilltalar mig. Jag har lätt för att bli uttråkad om jag bara sysslar med en sak, konstaterar hon med ett skratt.
Hur började det?– Jag var för lat för att spela fotboll, så det blev körsång i Åsbo kyrka som leddes av musikprofilen Karin-Wall Källming. Vi hade mycket kul och kamratskapet var bra. Som elvaåring sjöng jag solo i Åsbo kyrka uppmuntrad av Karin. Min dröm var att få sjunga ”O helga natt” på julottan i kyrkan och det blev verklighet ett år senare.
Hon bildade kvartetten DaCapo tillsammans med kompisarna Lotta Dufmats, Linda Nordlund och Joakim Ragnar som utvecklades under Karin Wall-Källmings ledning. De fyra barndomskompisarna håller kontakt även i dag.
Vad har Karin betytt?– Allt skulle jag vilja säga. Hon såg tydligen en potential i mig och lade ner mycket energi på min vidareutbildning. Hon är fortfarande en god vän och min mentor.
Ingela brukar, halvt på skämt, halvt på allvar, kalla sig låtsasartist. Hon säger att det var ett medvetet val att inte bli musikant på heltid.
– Jag stod på perrongen i Mjölby med en tågbiljett i ena näven och ett introduktionsbrev till scenskolan i den andra, men lät tåget passera. Sången och musiken fick bli ett inkomstbringande extraknäck och det är inget jag ångrat.
Ingela pratar mycket om självförtroende, mental balans och distans till sin egen person. Vilket inte var helt lätt som ung, ivrig och ambitiös.
– I dag är jag trygg på scenen, men jag var oerhört nervös i tonåren. Men vissa kvällar sviktar det också. Om jag stått på Konsert & Kongress scen och sjungit 29 låtar felfritt, men missat i en 30:e så ältar jag det ända till Vikingstad. Men det är en allmän sjuka i branschen.
Vad minns du bäst av allt du varit med om?– När jag sjöng i La Voix i Globen 2011 var det en höjdpunkt att bocka av i sin bucketlist. Jag fick inleda Stockholm Ice. Men Kandekanvi som jag byggt upp från början 2008 hamnar allra högst. Mamma har utklipp där jag intervjuas som 15-åring och jag sa om mina framtidsplaner att jag ville syssla med musik och att jobba med utvecklingsstörda.
– Målet med Kandekanvi var en showgrupp som inte bara uppträdde för närmast sörjande. Vi har haft mycket kul och deltagandet i funkisfestivalen i Borgholm på Öland var en höjdare förra sommaren.
Om vi vänder på kuttingen då. Har du någon gång tänkt att jag är less på det här och slutar?– Jo, det har förekommit. Särskilt efter en lång, tröttande serie med julshower. Men numera är jag bättre på att tacka nej till jobb för telefonen slutar inte ringa för den sakens skull. Oavsett vad man sysslar med behövs pauser.
Vad är dina närmaste planer?– Den första juni arrangerar vi allsång i Hembygdsgården med Kandekanvi. Sedan ska jag vara gästartist i en Vår-Caprice med Tranås manskör och det ska bli kul för dem har jag inte jobbat med tidigare. Sen är ett par shower med Magnus Bäcklund också inplanerade.
– Möten med människor driver mig och det får jag uppleva både på scenen och i mitt vardagsarbete i omsorgen.
