I Bodö i Norge ringde domkyrkans klockor åtta varje kväll för att alla minderåriga skulle komma in. Just då, i maj 1929, kom Ole Martin Eliassen ut ur moderlivet.
Att hans mor lärde honom läsa och skriva tidigt blev mest till besvär då Norge rensade bort det mesta av dansk stavning samma år som han började skolan.
Ferierna vid hytten var stora äventyr. När roddbåten fick segel av en röd rullgardin grundlades intresset för båtar som aldrig övergav Ole Martin.
Eftersom fadern hade en verkstad som utrustade fiskebåtar med radiokommunikation fanns material både för att bygga radioapparater och göra en tre kilometer lång telegraflinje till en skolkamrat. Som radiotelegrafist fick han redan som barn delta i militärövningar.
När tyskarna invaderade Norge evakuerades familjen till hytten. När han med en förgylld karamellkruka skidade efter grädde till sin 11-årstårta sågs han av Luftwaffe. ”Det var första gången man sköt på mig.”
I mars 14 år gammal sändes Ole Martin i förväg till fjälls för att göra i ordning en annan hytte dit familjen måste flytta. Han hittade hytten under fyra meters snö med hjälp av radioantennen, tog sig blöt in genom ett fönster och fick nästa dag eld i ugnarna. Sedan blev det 15 kilometer skolväg med risk för att bli beskjuten som förrymd krigsfånge. ”Jag var rädd hela skolvägen.”
Att bli vittne till avrättning av fångar och att se ”räddade” lemlästade tyska marinsoldater ligga på kajen och ropa på mamma gjorde att han hatade kriget mer än han hatade tyska soldater.
1952 skrevs Ole Martin in på Tekniska Högskolan i Darmstadt. Där gjorde han åt Siemens omfattande mätningar av radiovågor med hjälp av en Facit-snurra just innan skolan fick en ny maskin som hette IBM 650. Där träffade han konststudenten Gisela som efter två månader blev fru Eliassen. Han lämnade Darmstadt med fru och dotter som diplomingenjör.
Ganska snart hamnade de med andra norska tekniker på SAAB där Ole Martin blev produktchef för DATA-SAAB:s satsning på bankdatasystem. Han ritade själv sin villa i Björsäter och fick som pensionär äntligen tid att bygga sin egen båt driven av grannens skåpbilsmotor.
Vi är Ole Martin stort tack skyldiga för hans bidrag att forma våra söner till vad de blivit.