Två saker visste man när man skulle träffa Olven (vi kallade honom så): Man skulle få skratta mycket och man skulle få lära sig något nytt.
Olven var en stor humorist, mästare på att leverera dräpande oneliners. Många av dem återberättas fortfarande då och då runt fikabordet av oss som hade den stora förmånen att vara hans arbetskamrater på Corren.
Men Olven bar också på ett stort allvar och en bred allmänbildning av ett slag som är utrotningshotat. Innan Google och Wikipedia fanns var det till Olven vi vände oss med våra frågor. Som svar kunde man få en liten föreläsning, lika roande som upplysande.
Flera högre chefer försökte genom åren få Olven att acceptera en chefspost, men han ville hellre verka i bakgrunden som redigerare på nattredaktionen. Han vann kanske inga priser i tidningsdesign, men språket var alltid korrekt ner till minsta kommatecken. När det brände till med sena nyheter, som snabbt skulle förpackas och vidarebefordras till tryckpressarna, var det Olven alla tryggt kunde luta sig mot. En klurigt formulerad rubrik eller rolig bildtext bjöd han alltid läsarna på.
Många har vittnat om att det var Olven som tog hand om dem när de var nyanställda. Han var också en stridbar facklig företrädare och en förkämpe för jämställdhet. När unga, kvinnliga redigerare kände sig utsatta av machojargongen på sätteriet var det Olven som stegade ut för att med hög röst läsa lusen av syndarna.
Olven hade många intressen. Årligen bar det av till Tyskland för några veckors cykling och varje bandy-VM skulle ses på plats, om det så spelades i bortre Ryssland. I trädgården i Klockrike byggde han en boulebana där vännerna samlades för många oförglömliga spelkvällar med mat och dryck i det alltid lika gästfria hemmet.
Olven var en förebild på så många plan. Världen blir väldigt mycket tråkigare utan honom.