Vår bröstsyster Eva Vollmer fattas oss. Med sin trygga skånska dialekt, sina kloka ord och sin kunskap och effektivitet har hon varit en sann resurs i bröstcancerföreningen Moa-Linas styrelse i flera år. När hälsan sviktade och hon hoppade av från sitt uppdrag fanns hon ändå alltid tillgänglig för frågor och stöd till oss som skulle driva skutan vidare. För mig som länge tvekade kring att axla rollen som ordförande i föreningen har Evas stöd och uppmuntran varit ovärderligt. Hennes genuina intresse för bröstcancerfrågor, hennes driv och klarsyn imponerade på mig, liksom hennes orubbliga lugn och tillit när sjukdomens allt mörkare moln hopade sig.
Eva förmedlade en odramatisk acceptans och en förmåga att ta en dag i taget, samtidigt som hoppet aldrig svek henne.
Vi sänder våra varmaste tankar till Evas närmaste, barnen och Evas syster och känner tacksamhet över att ha fått lära känna henne och vandra en stund på jorden tillsammans med henne i bröstsystrars gemenskap.
” Har du på livets stigar märkt nångång
Ibland de tusende du där sett vandra
Hur av en okänd makt, ett inre tvång,
En människa kan dragas till den andra?
Man ser ett anlete, en röst man hör
Och fängslas, glädes, vet ej själv varför”
(Ur Fänrik Ståls sägner, J.L. Runeberg)