En genuin Hagebybo har lämnat oss efter en tids sjukdom. Han har tillbringat hela sitt liv i hembyn tillsammans med släkt och vänner.
När vi i somras åkte runt med Bernts 96-åriga faster, pigg och alert både till kropp och själ, som nu hastigt lämnat oss, då sa hon när vi passerade Lövhagen:
”Där i den gården hade jag mitt första arbete. Jag skulle vara lite allt-i-allo och bland annat hjälpa till med familjens två små pojkar. Krig rådde, så mannen i familjen var inkallad och barnens gamle farfar skulle klara av djuren i ladugården och annat arbete i anslutning till dem. Jag ville helst vara i ladugården, men måste hjälpa barnens mor med omsorg om de små pojkarna. Den äldste pojken kom jag att fästa mig vid. Han var så lugn och rar."
Den pojken var Torsten och lugn och omtänksamhet har präglat hans livsvandring. Han hade under många år tagit ansvar för sina föräldrar, främst sedan hans mor drabbats av Parkinson under den tid som hon vistades i hemmet. Han var också ett stöd för sin 14 år yngre lillasyster under hennes uppväxttid.
Torstens stora intresse har varit en otroligt välskött bil som han ordnade med allt från underredsbehandling till smärre reparationer. Han har även ägnat sig åt segelflyg och varit med i hemvärnet. Han var under många år en uppskattade kyrkvärd i Ekeby kyrka. Ett uppdrag som han skötte med värdighet och med omsorg om besökare.
Han arbetade i många år i Hogstad i en verkstad. Ett arbete som säkert var krävande, men han kämpade på.
Han mötte kärleken på lite äldre dagar och när han vigdes med sin Inger i Torpa kyrka, så viskade kusinen Sven: ”Detta är roligt och är på tiden”.
Inger och Torsten blev ett bra par, enade makar. Han lugn och eftertänksam och hon glad och spontan. De kom även att verka för andras bästa, ställde upp som avlastningsfamilj för barn med problem, som kunde komma och bo hos dem under helger och andra dagar, när så behövdes. En flicka från en av Baltstaterna kom att bli som deras egen dotter och de hade även omsorg om hennes dotter när hon var liten.
När Torstens älskade Inger gick bort i förtid, var det ett hårt slag mot honom, som han aldrig riktigt repade sig ifrån. ”Tänk om jag fått följa henne in i evigheten", suckade han. Och nu är tiden kommen för deras återförening. Och vi grannar och vänner kan bara böja våra huvuden i tacksamhet för Torstens livsgärning, präglad av omtanke och omsorg.