Jag lärde känna Torgun i slutet av 70-talet – vi gick i samma gymnastikgrupp, och fann varandra direkt. Hon var lätt att tycka om – en generös, omtänksam och empatisk väninna som förgyllde min tillvaro.
Typiska kännetecken för Torgun var hennes vilja att alltid ställa upp och hjälpa till. Det är bara att gratulera hennes barn som hade en mor som gjorde barnens uppväxt varm och trygg.
Ett gemensamt intresse för oss var språk – speciellt franska. Vi började en fransk konversationskurs på kvällstid med en mycket engagerad fransk lärare Elodie, som snart blev en väninna till oss alla.
På grund av att Torgun bytte jobb kunde hon inte fortsätta med kvällskursen vilket medförde att vi skapade en egen ”kvällskurs” tillsammans med Elodie, Birgitta och Ellen. Ellen finns tyvärr inte med oss längre. Vi döpte ”kursen” till soupiere som ägde rum hemma hos varandra med målsättningen att tala enbart franska och äta god mat. Detta fungerade alldeles utmärkt och vi höll på med dessa soppkvällar i hela 16 år.
När barnen, Robert och Maria, hade flyttat hemifrån valde Torgun att leva själv. Hon saknade någon att dela sitt liv med och tack vare sina fantastiska barn som var hemmastadda i sociala medier puffade de henne att träffa någon. Vilket lyckokast – hon fann mannen, Willy, som fick henne att blomma ut i hela 11 år. Willy och Torgun fick ett harmoniskt och lyckligt liv tillsammans.
Vi tar farväl av dig, Torgun, men du finns kvar hos oss i våra hjärtan.