Sture Sundgren, Linköping, har som tidigare meddelats gått ur tiden 101 år gammal. Närmast sörjande är barnen Birgit, Hans och Johan med respektive, samt barnbarn och barnbarnsbarn och vi syskonbarn.
Sture föddes i Gryt på föräldragården Lilla Getterö, Södra Finnö 1921 som mellanbarn till lantbrukarna Agnes och Fridolf Sundgren. Stures tidigt väckta teknikintresse och den stora nyfikenheten på världen utanför, som han behöll hela sitt långa liv, gjorde att han lämnade gården i sena tonår för att arbeta som radioreparatör i Söderköping och Norrköping. Så småningom arbetade han på Standard Radio och FOA i Stockholm och läste samtidigt till teleingenjör på kvällstid.
Sture gifte sig med Agda 1951 och 1952 flyttade familjen till Linköping där Sture arbetade som ingenjör på SAAB ända till sin pension 1986. Radhuset i Åleryd blev familjens hem 1957 och där kom Sture att bo till sin bortgång.
Föräldragården togs över av min pappa Stig, Stures lillebror, och Stures familj byggde ett sommarhus vid Gruvhagen, Lilla Getterö. Från somrarna där kommer de flesta barndomsminnen av min farbror. Hans nyfikenhet på nya saker och människor smittade av sig. Han var en på den tiden ovanlig vuxen som tog sig tid för kojbyggen, bad och uppfinningar. Han delade barnens intressen och upptäckarlust. Kanske var det den nyfikenheten som drev honom ut i världen, från Södra Finnö, men utan att någonsin glömma sin barndoms platser och människor. Sture såg också till att vi andra inte glömde. Med sin kamera dokumenterade han människorna, gården Lilla Getterö, kafferepen hos farmor, höskörden, badstranden, båtfärderna i skärgården. Sture gjorde på så sätt att vi som levde på ett ganska gammaldags skärgårdsjordbruk fick syn på oss själva. Familjen och skärgården bevarades på de svartvita bilderna och genom Stures kameralins kunde vi se oss själva utifrån. Och alla bilderna finns kvar i våra fotoalbum.
Farbror Sture var en förebild på många sätt. Att lämna gården, flytta till staden och utbilda sig var inspirerande. Att fortsätta vara nyfiken är något att ta efter. Sture var ung i sinnet. Han hade så många intressen och de blev fler med åldern. De sista åren kom hemtjänsten till honom och när många gamla klagade över ständiga byten av personal, tyckte Sture att det var roligt och spännande att träffa olika människor från andra kulturer och han intervjuade dem nyfiket om deras livsöden.
Han var över 90 år när han konstruerade en theremin, ett slags elektroniskt musikinstrument. Han gjorde ritningar och byggde det från grunden. Att använda Ipad och facebook, sms och mail var inte främmande för Sture ens när han närmade sig 100 år. På födelsedagarna kom mms-gratulation med foto av blommorna i hans trädgård. Han var både tekniker och humanist.
Sture gjorde sin morgonyoga till P2:s klassiska morgonmusik. Han gick på skrivarkurs och publicerade texter i Corren. Hans intresse för skärgården och hembygden fanns kvar in i det sista. Segling och litteratur var givna samtalsämnen när vi sågs. Mot slutet svek hörseln, sista gången vi sågs var när vi vinkade till varandra på facetime strax innan Sture skulle fylla 101 år.
Stures ord i ett mail för några år sedan, apropå hans intresse för hembygden i Gryt och alla berättelser från hans långa liv, får avsluta minnestexten över en älskad farbror:
”Det är väl så att vi gamla vill ha tillbaka en del av det förgångna. Vår framtid har krympt.”