En kär vän har gått ur tiden. Mina tankar går till hennes döttrar, Tove och Jennie, och till hennes syster Karin.
Jag lärde känna Stina Lindberg, när jag kom till Råssnässkolan 1990, en stor grundskola i Motala med elever från ettan till sexan. Det var då som det som kallades sexårsverksamhet och fritids skulle integreras i grundskolan. Det var ju en stor uppgift i sig. Men den största utmaningen var att få alla elever att uppleva tjusningen i att kunna läsa.
Stina blev ett stort stöd för mig att leda den pedagogiska verksamheten. Eftersom många barn hade svårt att komma igång med läsningen, vilket är förutsättningen för att kunna skaffa sig kunskap, behövdes det något extra. Just då spreds nyheten om Nya Zealands läsinlärningsmodell i Europa.
Stina Lindberg fick göra en studieresa till Aukland och med entusiasm berättade hon för oss på Råssnässkolan om metoderna med att väcka läsglädje och fånga upp sen läsutveckling. Här involverades grundskollärare, speciallärare, förskollärare, barnskötare och fritidspedagoger i utvecklingsarbetet. Som en bonus blev läsinlärningsarbetet på det sättet ett verktyg för integration av flera verksamheter.
Stina tog sig an uppgiften att införa RRP, Reading Recovery Program, ett resurskrävande program för att hjälpa de elever som hade det speciellt svårt att komma vidare med läsningen. Stina Lindberg blev en stöttepelare i att väcka nyfikenhet och glädje hos eleverna i att erövra läskompetens.
Arbetet med läsutvecklingen på Råssnässkolan kom att ligga till grund för det Läsutvecklingsprojekt Motala kommun genomförde de första åren på 2000-talet, då samtliga grundskolor och förskolor involverades. Här spelade Stina en viktig roll som föreläsare tillsammans med andra pedagoger i kommunen.
Under alla åren i skolan och i kommunprojektet blev Stina en kär vän. Våra vägar skildes därefter i den pedagogiska världen, men vi fortsatte med livliga telefonsamtal om skola, om livet och om litteraturen. Jag saknar så de samtalen.