Jag mötte Stefan första gången under slutet av mitt arbetsliv. Han var då konstintendent på Östergötlands länsmuseum. I förhållande till Stefans breda och djupa kunskaper och så mycket längre erfarenhet såg jag honom som min mentor. Men för andra presenterade han mig alltid som kollega. Ja, sådan var hans inställning. Han lyfte fram andras insatser och menade att alla hade något att bidra med och allas synpunkter var intressanta. Att gå till arbetet var för mig varje dag ett nöje – stimulerande samtal ofta med ny kunskap eller nya perspektiv.
Arbetet tillsammans övergick så småningom till en vänskap och jag kunde då även i fortsättningen följa hans olika projekt, ofta flera samtidigt. Stefan hade ett enormt minne och var en mycket god berättare, vilket både publik och jag fick ta del av. Vi fick alla veta att "Konsten handlade om Livet". Han arbetade för konsten, men egentligen inom ett ännu större område, hela den humanistiska tankesfären.
I Stefans hem fick man bokstavligen känna av hans stora kunskap, böcker överallt, väl katalogiserade i hyllor, och på bord och bänkar för läsning, kanske flera tusen. Han var alltid intresserad av ny kunskap, inte bara inom konstens område.
Stefan hade också ett eget arkiv, mycket omfattande med noteringar från hela hans karriär. Han hade ända från studietiden träffat allehanda konstnärer och jag föreslog honom att skriva en bok om alla möten med kända konstnärer, något som med hans noggrannhet, berättarglädje och analytiska förmåga borde vara av stort kulturellt intresse inom konstvärlden. Om han hade påbörjat något sådant vet jag inte i dag. Materialet bör annars vara intressant för framtida forskning.
När jag träffade en känd museichef och sa att jag arbetat med Stefan, svarade denne, menar du "den snälle Stefan". Ja, Stefan var en mycket vänlig person, mån om andra människor och en mycket god lyssnare. Han ägnade fritiden till ideellt arbete i olika kulturella föreningar för att framför allt hjälpa dessa i deras kunskapsspridning, och han vurmade framför allt för att lyfta fram kvinnliga konstnärer.
Stefans största passion var nog efter konsten matlagning. Det gjorde att han kom att engagera sig i Hagdahlsakademien med bland annat dess inriktning att premiera kockar i deras arbete för god mathållning.
För mig är det en ynnest att få ha arbetat med Stefan. Saknaden är nu stor – men jag är samtidigt oerhört tacksam över alla de givande samtal som vi haft under åren.