Efter att Stefan slagit upp portarna till Galleri Lukas i början av åttiotalet, utvecklade vi en vänskap som förblev obruten. Jag fick åtskilliga möjligheter att på nära håll se och inse vilken enorm betydelse han hade för konstlivet, inte bara i Östergötland och stora delar av Sverige. Han var chef för Skövde Konsthall i sjutton år och senare konstansvarig vid Värmlands Museum. För Kunstmuseet i Vinje, i norska Telemark gjorde han betydande insatser angående fördjupning i Henrik Sörensens konstnärskap. Listan med insatser är väldigt lång, går bara att redovisa till en del. De som fick löfte om bistånd av Stefan, visste att man då skulle fylla luckorna så långt det var möjligt.
Att han under alla år förmådde upprätthålla en funktion som kunskapsbank i människogestalt, berodde på en rad egenskaper. Det påstås ibland att ingen människa är oersättlig, men i Stefans fall finns anledning att tänka över den hållningen. Rimligen kan det bara finnas ett fåtal personer i Sverige som kan jämföras med honom när det handlar om hängivenhet, noggrannhet, ansvarskänsla gentemot konstnärer och publik och med en helhjärtad inriktning på oavbruten förkovran. Mer allmänmänskliga egenskaper som ödmjukhet och hjälpsamhet var påtagligt framträdande hos Stefan. Han brann verkligen för Sveriges konstföreningar och var en folkbildare av rang. Vänskapen på det privata planet utmärktes även den av engagemang och generositet.
Saknaden kommer att bestå så länge jordelivet varar.